Första dygnet

Det kommande inläggen är lite svårare och tyngre att skriva, för jag minns inte alltihop. 

Vi har till slut fått ett rum på BB där vi kommer att stanna ett par nätter innan vi får åka hem. Mest för att se så att jag återhämtar mig efter snittet och att lilltjejen kommer igång med amningen.

Första dagen har varit något dimmig, vi har inte sovit några längre stunder och all energi går åt till att lära känna vår nya familjemedlem. Under dagen så har två olika barnläkare varit och tittat på henne för att se så att hon mår bra, och det verkar hon göra. Hon är ganska röd fortfarande, men de tror att det kommer att lägga sig. För en del barn kan det tydligen ta tid.

Det börjar närma sig natt igen och vi ska försöka sova lite. Hon är inte helt nöjd och lite kall så jag sätter på henne en pyjamas och försöker amma. Vi har haft fönstret lite öppet för att vädra och jag får genast dåligt samvete för att vi kylt ner henne. Micke somnar ganska ovaggad och det är bara jag och stjärnan. Efter en stund ger jag upp amningsförsöken, hon verkar inte vilja men är fortfarande inte nöjd.  Ringer på klockan och in kommer en barnmorska som försöker hjälpa mig med amningen. Hon konstaterar också att lilltjejen (hon hade inte fått något namn än) är kall så hon tar tempen. 35,8. Barnmorskan vill ta ett blodprov också för att kolla något som jag inte minns. Springer iväg med provet och ganska snabbt kommer hon tillbaka med en läkare. De förklarar för mig att de kommer att köra ner henne till neonatalen för att hon behöver lite hjälp, hon har lågt blodsocker och höga salthalter i kroppen. Dessutom är hon fortfarande väldigt röd så de vill ha henne där över natten för att hålla koll på henne. Inget mer än så.

Jag erbjuds att följa med vilket jag tackar ja till.

Jag hade där och då väldigt dålig koll på vad neonatalavdelningen var för något. I min värld var det ett ställe där man tog hand om de riktigt små bebisarna, prematurerna. Att hon skulle vara där för att få lite extra övervakning kändes inte så allvarligt. Minnet av besöket på neonatal är väldigt vagt, dels var jag trött men dels också lite chockad över att hon skulle vara kvar där över natten utan oss. Och vi på BB utan henne. För så var det. I och med att jag var snittad så fick jag inte lämna BB längre stunder, mest för att de ville ha koll på att jag repade mig.

Iallafall, väl nere på neonatal så börjar de koppla upp henne mot alla möjliga maskiner så som syresättning och hjärtfrekvens. Här börjar jag bli lite orolig, för jag fattade aldrig att ”hålla lite koll” skulle innebära alla dessa slangar och sladdar. Hon är ju till synes frisk och verkar bara behöva lite extra hjälp.

En ganska vresig sköterska försöker sätta en nål i handen på henne för att de ska kunna ge henne dropp men lyckas inte.

Det här är mitt starkaste minne från den natten, hur hon står och håller min bebis till synes hårt i handen och suckar högt för att det inte går att sätta nålen. Helt obrydd om att jag sitter bredvid.

Till slut så lyckas det och de kan ge droppet. Klockan närmar sig väl fyra på morgonen och jag inser att jag måste lämna henne. En sköterska rullar ut mig ur rummet och genom korridoren upp till mitt och Mickes rum. Då kommer de, tårarna, och vill inte sluta rinna. Tillbaka på rummet väcker jag Micke och försöker att återge vad som precis hänt men jag tror inte att jag lyckas förmedla allt för jag hulkar mest. Mest är jag ledsen för att det känns så snopet att hon ska vara kvar där. Hon har ju precis kommit till oss och nu ska vi vara utan henne direkt.

Här sitter vi alltså, två nyblivna föräldrar, ovetandes, utan vårt barn i ett kalt rum på BB. Ovetandes om vad som komma skall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *