Permissionen


Tillbaka till sjukhuset och permissionen.

För att vara på den säkra sidan så frågar vi personalen säkert 10 gånger om vi får ta med Sophie ut. Och vi lovar dyrt och heligt att vi kommer att komma tillbaka med henne, vi blir borta max en timme. Vi lovar.

Nervösa och lite pirriga packar vi ner henne i vagnen. Ser till att hon har napp och gosedjur. Vi hinner ut runt hörnet på sjukhuset och sedan bangar vi och springer tillbaka till sjukhusets trygga miljö. Tänk att världen utanför är så himla stor och vår lilla skatt så fruktansvärt liten. Något snopna är vi tillbaka på rummet efter 10 minuter, men det känns tryggt. Vi bestämmer oss för att testa snart igen, den korta stunden tillsammans ute har ändå gett mersmak.

Farmor och farfar kommer och gör oss sällskap nästa gång och vi är nog ute 15 minuter den gången. Mersmak.

Till slut bestämmer vi oss. Nu ska det gå, vi måste komma ut från sjukhuset tillsammans en lägre tid. Vi får permission på nytt och bestämmer träff med ett par vänner i sjukhuscafeterian. Siktet är inställt på lilla familjens allra första lattepromenad. Vi hinner precis utanför dörren, jag tror till och med att vi stannar utanför barnakutens ingång, och sen vill hon inte ligga i vagnen längre. Så Micke får bära henne och jag springer bredvid hela tiden som en hönsmamma och försäkrar mig om att han inte kommer att tappa henne. Lilla kakan, så otroligt liten och skör.

Det är en fantastisk sensommardag och solen skiner. Vi tar oss ner mot Årstaviken och skymtar vattnet. Sophie vill fortfarande inte ligga i vagnen och vi promenerar med hjärtat i halsgropen hela tiden. Dricker latte och pratar om allt mellan himmel och jord. Skrattar. En timme tror jag vi är ute den här gången, oj vad skönt det känns. Suget efter att få komma hem blir ännu större.

Att tänka på att få komma hem känns förresten inte längre orimligt eller oöverkomligt, Sophie är mycket bättre och repar sig snabbt. Så pass snabbt att läkarna avskriver sin misstanke om Nethertons syndrom. Nyfödda med sjukdomen brukar inte hämta sig snabbt som Sophie gjort. Lilla kämpen. De vet fortfarande inte vad det kan vara för sjukdom annars, men ärligt talat så spelar det ingen roll för mig. Så länge det inte är den sjukdomen. För mig, där och då, var det värsta tänkbara scenario. Då visste vi inte mer än vad som står på Socialstyrelsens hemsida.

Vi har varit inlagda på sjukhuset i snart 10 dagar när de börjar prata hempermission med oss. Vi vågar knappt tro på det. Vi som ställt oss in på att vara kvar en månad på sjukhuset ska kanske få komma hem efter mindre än halva tiden. Men först ska amningen fungera. De släpper inte iväg någon som inte äter. Snacka om press på mig. Dumt nog så har jag hela tiden sagt att jag gärna försöker amma henne, vilket blivit någon slags sanning för sköterskorna på avdelningen. Jag ska amma henne, annars får vi inte komma hem. De ringer amningscentrum, amningspatrullen inställer sig på vårt rum, för här ska de ammas så det står härliga till. Och vet ni vad? Det fungerar inte. Hon fattar inte, blir hungrig och frustrerad, jag blir stressad när hon gråter och allt låser sig. Dessutom längtar vi längtar hem. Så till slut ger jag upp. Lånar med en elektrisk pump hem och flaskmatar istället.

Då får vi åka hem. Med lite onda blickar från amningspatrullen och ett inbokat återbesök på amningscentralen ett par dagar senare.

3 reaktioner på ”Permissionen”

    1. Ja det är helt sjukt. För mpnga funkar det ju bra, men jag fattar fortfarande inte idag varför de propsade på att jag skulle fortsätta försöka.

      Vad roligt att du läser bloggen Anna! ❤️

  1. Denna panik över amningen hade samma med Oscar. Varför denna press… Kommer aldrig förstå … Hur lätt är det när alla kräver barnet inte får ro. Och jag har paaaaanik. Gick bättre med Ebba. För då vägrade jag lyssna på någon och gjorde det som passade mig och Ebba bäst kramis

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *