Blandade känslor

Jag har burit på henne i 9 månader. Pratat med henne nästan varje dag. Känner hennes rörelser utan och innan. Ändå infinner sig inte känslan av att det är mitt barn. Snarare tvärtom. Varför det är så kan jag inte riktigt förklara, det är nästan uteslutande en känsla mer än en händelse som gör att jag känner vad jag gör.

Kanske beror det på att sjuksköterskorna skött henne, med vår hjälp så klart, sedan hon föddes. Så vi har inte riktigt hittat varandra. Kanske beror det på att vi är underordnade sjukhuset vad gäller kunskap om ovanliga hudsjukdomar och hur de behandlas. Kanske beror det på att jag sörjer att vi inte hamnade där vi föreställt oss. Sörjer att livet kommer bli annorlunda. Gravidhormonerna är ingenting mot de känslostormar som pågår inuti.

Sörjer förresten. Ett ganska hårt ord men ändå sanningen någonstans. Sophie, jag förstår att det finns en möjlighet att du läser det här i framtiden och jag hoppas innerligt att vi hunnit haft många långa förtroliga samtal innan dess. Jag vill att du ska veta att jag inte sörjer för att vi fick dig, du är det bästa som hänt oss och jag skulle aldrig byta bort vårt liv tillsammans mot något annat i hela världen. Men där och då så sörjde jag, främst var orättvisan och att vi hamnat till synes långt från drömresmålet.

För mig var annorlunda synonymt med omöjligt.

Väl hemma så smörjer vi in Sophie regelbundet dygnet runt enligt ett schema som läkarna satt. Hon ska äta en viss mängd mat varje dag för att gå upp i vikt och hon ska få penicillin regelbundet för att inte få infektioner i huden. Allt enligt hennes hudläkares ordination. Vi vågar inte tänka utanför boxen med någonting. Av rädsla för att sjukhuset ska ringa och be att få tillbaka sitt barn. Inte mitt.

Som tur var släppte de oss inte vind för våg. Vi fick permission med hemsjukvård, vilket innebar att en sjuksköterska varje eller varannan dag (jag minns faktiskt inte) kom hem till oss för att väga Sophie, kolla hur mycket hon åt och förmedla information från läkarna. De har hittat en bakterie på Sophie som heter Mallazezzia, en ovanlig hudbakterie som människor sällan får. Hoppet tänds. Kan det här vara svaret på varför hon är dålig? Vi börjar googla igen för att hitta svar. Hittar inga svar. I och med att läkarna avskrivit Nethertons  syndrom så är vi tillbaka på ruta ett och i googleträsket igen.

Till slut anser läkarna att Sophie är så pass frisk att vi inte längre behöver hemsjukvård så vi skrivs ut även därifrån. Lycka över att hon fortsätter repa sig blandas med rädsla. Att bli utskrivna innebär att vi inte längre har rätt att vara hemma båda två utan Micke behöver jobba. 7 veckor var vi hemma tillsammans och i slutet av oktober är det dags för Micke att gå till jobbet igen.

Du och jag stjärnan. 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *