Uppdatering utmaning!


Nu är Micke hemma igen och saker o ting är mer normala. Det har gått hur bra som helst att vara själv och rådda hus och Sophie på egen hand, jag är stolt över mig själv. 

Vi har helt klarat oss ifrån allergiska reaktioner, huden har varit riktigt bra, mormor hämtade en dag på förskolan så jag kunde jobba ikapp lite och farmor ryckte ut när jag testade en ny badolja och råkade ha den i Sophies ögon och trodde att hon skulle bli blind. Förutom två segdragna nattningar har alltså dagarna på egen hand flutit på väldigt bra och jag går stärkt ur utmaningen.

Så är hon en liten stjärna också. 

Nu är det dags för bröllop i helgen och nästa utmaning, att ha barnvakt över natten. Vid ett tillfälle tidigare har vi haft barnvakt över natten, det var i höstas och då hängde Sophie med sina gudföräldrar. I helgen är det dags för farmor och farfar att ta hand om vår skatt. Jag är övertygad om att det kommer gå galant, de är vana vid Sophie, knappen och smörja. Sophie är också stormförtjust i dem så det kommer inte vara några problem alls.

Jag kan inte säga om det hade känts annorlunda att ha barnvakt om Sophie inte hade haft sin sjukdom, det är mycket möjligt att vi haft barnvakt tidigare och kanske lite oftare men jag vet inte. Det har varit svårt att be om hjälp och även om det blir bättre så sitter det ibland långt inne.

Varför tänker du kanske? 

Framför allt för att det är mycket att hålla reda på. Det känns som om man lämnar över Sophie med varm hand och en manual lika tjock som lagboken med förbehåll och en massa ”tänk om”. Dels är det sondmatningen via knappen, slang som ska kopplas på och av, mängden mat, hur fort man kan ge mat, vilka mediciner som ska tas när och i vilken mängd, hur gör vi om hon får en allergisk reaktion, vad är hon allergisk mot, vilken kräm ska jag använda när och hur, det ska badas och skrubbas, håret kammas, öron spolas, nummer till sjukhuset delas ut och vägbeskrivning ifall något allvarligt händer.

Förutom ”vanligt” barnvakteri så klart som leka och sova.

För min del handlar det om att våga lita på de i vår närhet och faktiskt släppa taget litegrann. Och att visa våra rutiner men också ge utrymme för andra att skapa sina egna rutiner. Det viktigaste är att saker o ting blir gjorda, inte exakt i vilken ordning det blir gjort, och självklart att Sophie mår bra.

Jag ser fram emot helgen av flera anledningar och känner mig övertygad om att det kommer gå mer än bra, både i helgen och vid andra tillfällen framöver. Jag ser fram emot att släppa kontrollen mera och våga mera tillsammans med vår familj och vänner.

Veckans utmaning

Godmorgon vänner!

Här skiner solen och sommaren hänger i luften. Jag har precis lämnat Sophie på förskolan och väntar på min klipptid, dags att fräscha upp håret innan semestern.

Den här veckan har jag och min lilla stjärna en utmaning. Micke är i Köpenhamn och jobbar vilket innebär tre dagar och två nätter helt på egen hand. Minst sagt utmanande, men också roligt! Hela dagen igår gick åt till veckans förberedelser, vi lagade mat och gjorde matlådor, bakade bröd, tvättade och plockade, allt för att dagarna ska flyta på så smidigt som möjligt. Det är tufft nog att vara ensam med ett eller flera barn, och här vill jag skicka extra många tankar till alla ensamstående, men vi är nästan beroende av att vara två och hjälpas åt.

Hur som helst så ska det bli väldigt roligt att ha tre dagar själv med mitt lilla stjärnskott, och jag är övertygad om att jag kommer komma stärkt ut på andra sidan. Hittills har det gått över förväntan.

I eftermiddag är det sommarfest på förskolan med efterföljande picknick och risk för gråtfest när barnen ska sjunga sommarsånger. Imorgon och på onsdag är det jobb som vanligt. Imorgon får jag dessutom hjälp av mamma att hämta så att jag kan jobba lite längre och sen är det bara onsdagen kvar. Den största utmaningen ligger i att vara helt själv på morgonen och se till att jag hinner göra mig iordning för jobb och att vi båda får i oss frukost och hinner till förskolan i tid (och jobbet så klart). Det kommer att bli tidigare morgnar för min del för att hinna med men också massor med extra kvällsmys nu när maten är färdiglagad för hela veckan och kanske att vi kan klämma in ett litet pyjamasparty..

To be continued.. 

För ganska precis ett år sedan…

…Var det dags för operation igen. Sophie fick ju i februari förra året en PEG och tre månader senare var det dags att enligt plan byta till knapp. Läs om PEGen här.

Vi var betydligt lugnare den här gången, dels var den större operationen redan gjord, dels var det inte första gången för oss längre. Att byta från PEG till knapp är ändå ett relativt enkelt ingrepp. Man sövs, PEGen klipps i två delar och den delen som varit på insidan av magen förs upp genom halsen. I hålet sätts istället en knapp. Inte en skjortknapp utan ett litet T i silikon. Taket på T:et är det som syns på utsidan av magen och i slutet av pinnen på T:et finns en liten ballong som fylls med vatten och på så vis håller knappen på plats.

I ”taket” kan man sedan fästa en slang och via den ge mat direkt i magen, precis som med PEGen. Skillnaden är att man inte har en permanent slang utan den kopplas på och av vid varje måltid vilket gör livet betydligt lättare. En slags sondmatningarnas Rolls Royce skulle man kunna säga. Med bara en knapp på magen kan man röra sig fritt, ha nästan vilka kläder man vill (tvådelat är att föredra) och obehaget minskar jämfört med att ha nässond. Mammor och pappor kan dessutom slappna av lite och inte oroa sig för att den permanenta slangen ska fastna någonstans och riskera att dras ut.

Själva bytet görs under vad som kallas dagkirurgi, eller som Sophies kirurg sa ”Man kommer hit, får sova en stund medan vi byter och sedan kan man åka hem samma dag”.

Så det var precis det som hände. In tidigt på morgonen, fastande, hon fick sova lite (vi vankade trots allt lite oroliga i väntrummet) och sedan satt vi i bilen igen vid 13 med en pigg liten tjej och en hel del skötselinstruktioner för knappen.

Vet ni vad vi gjorde när vi kom hem? Klart ni inte vet.

Vi åkte direkt till en uteservering och åt lunch i solen och firade att vi var ett steg närmre att skapa lite distans till sjukhuset. 

Relationen

Innan jag fortsätter att berätta om vår resa så skulle jag vilja prata lite om hur min och Mickes relation påverkats i allt det kaotiska som varit.

Men först, för er som inte känner oss så väl så kan jag berätta att vi träffades första gången för drygt åtta år sedan. Jag var precis nyanställd på jobbet och Micke skulle sommarjobba hos oss. Så vi lärde känna varandra som jobbarkompisar. Sedan fick han ett förlängt vikariat och stannade ett år till. Under våren året därpå fick vi upp ögonen för varandra och ganska snabbt blev vi tillsammans. Vår relation har alltid präglats av mycket kärlek, trygghet och tillit. Vi vet var vi har varandra och ganska ofta vet vi vad den andre tänker på utan att det behöver sägas högt. Vi gillar samma saker, men också olika saker vilket ger oss utrymme att fortsätta vara egna personer i vår relation. Micke är min stora trygghet och kärlek, jag är otroligt lyckligt lottad som har en så fin man vid min sida.

För 19 månader sedan blev vi föräldrar, efter nästan 6 år tillsammans, och hamnade samtidigt i en krissituation i och med Sophies sjukdom. Vår relation gick aldrig igenom en kris men som individer gjorde vi det. Livet blev inte alls som vi tänkt oss och föreställt oss, vi var chockade, rädda och oroliga för framtiden.

Men.

Vi är båda beslutsamma och målmedvetna personer. I inlägget jag skrev om Team Sophie beskrev jag hur ni alla är en del av vårt team. Micke är min starkaste teamkamrat. Tillsammans har vi gått igenom mer saker än vad de flesta gör under en livstid och det har bara gjort oss starkare tillsammans. Nu, mer än någonsin, vet vi var vi har varandra.

Men.

Det har inte varit en dans på rosor hela tiden. Vi bråkat, gråtit och tappat tålamodet på den andre. Gjort samma saker på olika sätt och blivit oense om vilket som är det mest rätta sättet säkert tusen gånger. Stubinen är nog helt enkelt lite kortare nu för tiden.

Men.

Vi har också varit varandras axel som den andre kan luta sig mot. Gett varandra utrymme att bearbeta tankar och funderingar. Pratat massor, högt som lågt, och vi ser ljust på framtiden.

Så hur har egentligen relationen förändrats?

Vi är starkare.