Hur gick det sen?

Vi åkte aldrig tillbaka till sjukhuset då magviruset lugnade ner sig under helgen och vi kunde pusta ut. Nu är vi tillbaka i gamla rutiner. Eller nygamla rutiner.

Sophie kräks fortfarande en hel del vilket tydligen inte är helt ovanligt för knappbarn efter en magsjuka. Därför har vi igen fått öka upp antalet måltider per dag för att minska mängden mat vid varje måltid. Inte optimalt för någon av oss då det för Sophie innebär mer stillasittande tid och för oss minskad tid för återhämtning då vi nu ger ett mål mat när Sophie sover och en av oss sitter en timme i hennes rum på kvällen och matar. Vi är dessutom tillbaka på ruta noll med ätträningen, hon visar inget intresse för mat över huvudtaget och är bara intresserad av att dricka vatten. Jag känner mig inte speciellt orolig, vi har pratat med sjukhuset om ätträningen och det är tydligen inte heller helt ovanligt att man hamnar flera steg bakåt i ätutvecklingen efter en magsjuka, för att sedan ta ikapp där man slutade.

Däremot känner jag mig lite uppgiven. Allt vi kämpat med under sommaren känns förgäves. Alla extra måltider vi kunde klämma in är som bortblåsta och den lilla vikt hon la på sig under sommaren är också borta.

Så vad hände under sommaren egentligen?

Under sommaren har Sophie gjort stora framsteg, med hennes mått mätt. Det började faktiskt med nachochips i våras, hon slickade i sig saltet från chipsen och till sist bet hon av en liten bit och körde runt med i munnen. Sedan har vi fortsatt med vanliga lättsaltade chips, Ahlgrens bilar, marshmallows, äpple, päron, potatis, sås, Piggelin, kyckling, kanelgifflar och kakor. Som ni kanske kan läsa mellan raderna så har vi absolut inga restriktioner för Sophie vad gäller socker, det är viktigare för oss att hon kommer igång med ätandet än att vi begränsar hennes sockerintag. När hon ”äter” en kanelgiffel t ex så biter hon inte av en bit och sväljer utan slickar lite på kanelen och smakar istället. Så sockerintaget är redan begränsat.

Det som varit jobbigast med ätträningen hittills är att hitta saker som hon kan äta, framförallt när vi är ute spontant och inte har tagit med något till henne och vi själva vill fika eller äta något. Men vet ni? Som min svägerska (som också tampats med allergier när hennes barn var mindre) ”tacka vet jag McDonalds”. Och det är sant. McDonalds är ett av få ställen där hela familjen kan få något att äta och där allt går att välja bort eller till. Hamburgarna steks i olja, det går att få glutenfritt (vetefritt) bröd, det går att välja bort dressing med ägg, det går att välja bort ost. Pommes friten är bara potatis i olja, ingen frityrsmet och man kan få äpple/morötter som sideorder. Det tar emot, men McDonalds är perfekt för oss när vi är ute och flänger. (OBS ej sponsrat inlägg).

Ofta tycker jag att Sophie är mer benägen att testa mat när vi inte är hemma utan ute i andra miljöer. Kanske är det psykologiskt. Kanske beter jag och Micke oss annorlunda när vi inte är hemma, vad vet jag?

Om jag ändå kunde läsa hennes tankar kring mat och ätande ibland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *