Semester

Idag är vår femte dag i Marbella och vi har kommit halvvägs på vår semester. Det är lite kallare än vi väntat oss, framförallt i poolen, men det gör inget. Hela familjen njuter av att vara här tillsammans och få efterlängtad familjetid. 

Sophie är inte lika bra i huden som hon brukar vara när vi är här vilket förbryllar oss lite. Det är något varmare än det brukar vara när vi är här, men inte tillräckligt varmt för att hon ska överhettas och det röda skulle kunna förklaras med det. Vi tror ju dessutom att hon kan svettas, åtminstone litegrann. 

Det skulle kanske kunna vara värmeutslag eller soleksem men jag är osäker. Vi försöker att hålla henne undan från solen så mycket som möjligt och klär med uv-dräkt när vi är vid poolen och annars långärmade tunna kläder eller shorts. 

Det skulle också kunna bero på att hon har någon infektion på gång i kroppen, de senaste två kvällarna har hon haft lite feber och nyst lite, men jag vet inte. Inget är tillräckligt tydligt för att kunna säga att det är si eller så. 

Vad jag däremot vet är att jag är så otroligt trött på att inte veta. Att aldrig kunna vara helt säker på att någon hudreaktion beror på det ena eller andra. Alltså utmattat trött. 

Helt slut. 

Jag önskar att vi kunde ha en expert med oss hela tiden som skulle kunna tala om för oss hur vi skulle göra, om det är så att hon blir överhettad eller om det skulle vara soleksem eller vad annars det skulle kunna tänkas bero på. Men det är en omöjlig önskan, på så många plan. Gissningsleken måste fortsätta tills dess att Sophie själv kan tala om för oss hur saker och ting känns och vad som kan tänkas påverka henne. 

En annan sak som gör mig helt slut är de otänksamma kommentarer och blickar som kommer titt som tätt. Blickar oftare än kommentarer. Jag har länge försökt att ignorera dem och se igenom dem men ibland är det svårt. 

Vi brukar vara förskonade från elaka kommentarer när vi är här nere, en av många anledningar till att vi åker hit. Spanjorer har ett fantastiskt förhållningssätt till det som är annorlunda och de gullar alltid med Sophie oavsett hennes hudstatus. Tidigare i veckan var vi på promenad och det var ganska mycket ickespanjorer ute i rörelse. Jag noterar att vi som vanligt väcker lite uppmärksamhet då många tar sig friheten att stirra men jag försöker att ignorera det. Vi promenerar och pratar på i vår värld när vi plötsligt avbryts av ett högljutt ”Gosh, LOOK at that child!”. Ogenerat står det två engelskspråkiga damer och pekar på MITT barn. Oavsett nationalitet, kulturella skillnader eller vad man nu kan tänkas skylla på så finns det gränser för hur man beter sig. 
Bägaren rinner över. 

Något vi strävar efter är att försöka låta Sophie ha ett så ”vanligt” liv som möjligt, vi försöker till exempel gå till parken hemma så ofta vi hinner, eller åka på någon utflykt. Ibland går det och ibland inte. Jag vill så långt det är möjligt att hon ska få göra samma saker som sina jämnåriga kompisar. 

Idag har det varit mulet så vi passade på att gå till lekplatsen och i förbifarten slängde jag ner hennes hink o spade under vagnen med en förhoppning om att vi kanske skulle hinna gräva lite på stranden innan lunch, något vi aldrig gjort förut men som ser så mysigt ut. 

Alltid när vi kliver in på en lekplats möts vi av blickar, en del stirrandes och andra lite mer under lugg. Många av barnen brukar fråga sina föräldrar vad som hänt med vårt barn och varför hon är så röd. Det kan jag för det mesta handskas med, barn är barn och de menar oftast inget illa utan är bara nyfikna. Det kan också vara intressant att höra hur andra föräldrar svarar. 

Sophie älskade lekplatsen och rutschkanan och jag kände mig så nöjd med mig själv och dagens utflykt. Tills vi kom till stranden och Sophie efter en stunds grävande tappade balansen och ramlade med ansiktet före i sanden. 

Dåligt av flera anledningar.

1, hon är alltid insmord i ansiktet vilket gjorde att sanden verkligen fastnade ÖVERALLT i ansiktet

2, det kom sand i munnen vilket skapar obehag för henne och riskerar att backa hennes ätutveckling

3, vi hade inte riktigt förberett oss på att det skulle hända så våra resurser att ta bort sanden var minst sagt begränsade.

Som tur var hade vi en sprayflaska vatten under vagnen så den tömde vi över hennes ansikte och försökte med hjälp av en snuttefilt borsta bort det värsta. Sophie gallskrek naturligtvis och både jag och Micke var helt genomsvettiga efteråt. Vi lyckades få bort det mesta av sanden rätt snabbt och få på henne ett nytt ombyte och sedan ner i vagnen för lite vila och lunchpromenad. 

Ingen av oss sa speciellt mycket under inledningen av promenaden, det blir lätt några hårda ord ibland under stress och vi kan väl säga att stämningen inte direkt var på topp efter strandincidenten. 

Väger man samman den oändliga gissningsleken, de engelskspråkiga damernas kommentar tidigare i veckan, blickarna på lekplatsen och det dåliga samvetet efter strandincidenten så förstår ni kanske att tårarna brände bakom mina ögonlock. När en tyskspråkig dam dessutom kom fram till oss och föreslog att vi skulle använda citron på Sophie för att dämpa det röda, (citron av alla saker, det är nog det dummaste jag hört på länge) då brast det rejält för mig. Då var jag beredd att lägga mig ner på fläcken och ge upp, för första gången på väldigt länge. Jag försöker hålla humöret uppe och ta lätt på saker och ting men just idag rann bägaren över. 

De luxe. 

Tur att jag har Mickes axel att fulgråta emot när det händer, oavsett var vi är, det finns ingen stabilare axel att luta sig mot då. 

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar och trots motgångar och gråt idag så tar jag med mig bilden av när vi satt på stranden och grävde tillsammans, innan sandolyckan, och hur tillfreds och lycklig jag ändå kände mig. 

3 reaktioner på ”Semester”

  1. Anna du är så grymt stark imponerad av att ni orkar
    Blir så ledsen av att läsa hur folk beeter sig
    Följer dig här på bloggen och på Fb och i mina ögon så är lilla Sophie så söt och full av enegi man kan känns de vi bildena
    Förstår att de stundtals är tungt men ingen kunde vara bättre än du som mamma till Sophie !!!
    Massor med kramar och de vore mycket kul att ses!
    Caroline

  2. Jag blir bara arg över att vad folk stirrar på utanpå och tycker inte uppfattningen förändrats ett dugg sen jag var 9 år, tjock och ”annorlunda”, mot idag 150 år senare typ… Ingen förändring!! Varför är vi människor så fokuserade på vårt yttre, utseendet, inte det som betyder nåt?(inuti)? Varken min nye man eller vår nya lilla hundvalp bryr sig det minsta om min lugg är sprayad åt vänster eller höger eller om jag har mascara eller högklackat. De älskar mig för att jag SER dem och bryr mig om personligheterna! Varför finns ingen sådan kurs för oss människor??? Jag blir som morförälder frustrerad!!! Vill bara ta av era axlar för att lätta bördan. Styrkekramar från mormor mfl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *