Bandagen

Bandagen är så ”tuber” i bomull som vi ska dra över hennes armar och ben, först ett som ska blötas i ljummet vatten och sedan ett torrt som ska träs ovanpå. Under bandaget smörjer vi först med en svag kortisonkräm och sedan ett tjockt lager mjukgörande. Det blöta bandaget är det som tillsammans med kortisonkrämen ger den klådstillande effekten och än så länge har det fungerat bra även om hon tycker det är jobbigt och obehagligt. 

En gång om dagen ska vi smörja igen och byta bandage och sedan göra det fyra dagar i rad för att se om det har någon effekt och om eksemet lägger sig. Vi flyttar därmed badstunden från morgonen till kvällen, något vi pratat om att göra tidigare, och hur det påverkar huden återstår att se. 

Med bara några veckor kvar till förlossningen så är mina känslor lite upp och ner. Det ska bli otroligt roligt med ett lillasyskon och vi längtar och är spända men ibland, som igår, känns det dumdristigt att få ett till barn just nu. Sophies sjukdom kräver omvårdnad och uppmärksamhet vilket vi vet sedan tidigare men ibland väller känslorna över mig och jag undrar – hur ska det egentligen gå med en liten till som också behöver sin omvårdnad och uppmärksamhet? 

Det kommer säkert att gå bra och jag är övertygad om att vi kommer att lösa det på något sätt för saker o ting löser sig alltid men oj vad nervös jag blir ibland. 

Jaja, det är tankar att bearbeta för nästa år. Nu är vi borta hos vänner och ska fira sista dagen på året. Jag sitter och väntar på Micke som jobbat in i det sista i år och Sophie ville vars kvar hos kompisarna och leka. Skruttungen. 

Gott nytt år på er allihopa, önskar er ett gott slut på 2016 och ett gott nytt 2017 och tack för att ni är med och delar vår vardag! 

Hönan eller ägget

God fortsättning till er, hoppas ni haft en riktigt bra jul och fina mellandagar hittills. Vår jul har varit bra, lugn och skön även om vi varit borta varje juldag.  Sophie blev rädd för tomten, men det var ganska väntat. Hon gillar inte främlingar helt enkelt vilket faktiskt bara känns som ett sunt tecken. 

Tillväxtultraljudet gick bra i förra veckan, bebisen verkar må bra även om hen beräknas vara lite mindre än ”standardbebisen”. Blev ordinerad extra vila vilket jag försökt att ta till mig men i ärlighetens namn har det varit svårt att få till på sistone med tanke på de misstänkta höstblåsorna och den senaste veckans jullov. Nästa vecka har jag ingenting inplanerat för oss och så får det nog fortsätta att vara för tillfället. 

Idag var tanken att vi skulle vara hemma och vila men det blev en ganska rörig dag, Sophie fick feber igår kväll och eksemet som dämpat sig med kortisonbehandlingen förra veckan har blossat upp igen på benen och händerna men blivit lite värre den här gången. 

Eftersom vi flängt runt en del i jul så har det inte blivit att hon fått vakna av sig själv någonting så jag bestämde mig igår, med tanke på febern också, att hon skulle få sova så länge hon ville idag och det gjorde hon med besked. Kvart i tio passade det lilla fröken att gå upp och äta frukost. Till frukosten fick vi sällskap av klådan med stort K och trots mina desperata försök att distrahera och smörja så ville det inte ge med sig. Konsulterade Micke och vi bestämde oss för att ta kontakt med hennes läkare med tanke på febern och eksemen för att utreda om de har något samband eller inte. 

Vi hamnar ganska ofta i en ”hönan och ägget” situation då det är svårt att förklara vad som beror på vad. Har hon feber för att hon har eksem, eller har hon eksem för att hon har feber? 

Vid lunch fick vi tag på läkaren som turligt nog befann sig på akuten och kunde ta emot oss så vi bestämde oss för att åka dit och plocka upp Micke på vägen. Tur att han jobbar nära sjukhuset. Sophie blev direkt tveksam när vi klev in genom dörren på akuten och bröt ihop när hon fick syn på läkaren. Det blev inte direkt bättre när vi skulle ta av byxor och strumpor för att visa eksemet vilket gjorde att eksemet dels inte syntes för att resten av Sophie också blev knallröd av all upprördhet och hon blev helt utmattad av ansträngning efteråt. Efter konsultation med ytterligare en hudläkare och hudsköterskan bestämdes att vi skulle prova att bandagera benen och armarna på ett speciellt sätt efter att vi smörjt med svag kortisonkräm och mjukgörande kräm för att förhoppningsvis lindra eksemet och förhindra klåda.

Eftersom vi vaknade sent så blev det lunch sent vilket gjorde att lunchvilan blev 20 minuter i bilen på väg till sjukhuset istället för optimala sova hemma två timmar. Efter all ansträngning på sjukhuset och lite sömn var det därför en trött och väldigt hängig Sophie som slocknade i bilen på vägen hem igen. Tog en extra tur med bilen så att hon skulle få sova lite längre och det var nog bra för hon var trots sömnen som en liten trasa när vi kom hem. 

Bandageringen innebär att vi måste bada henne på kvällen istället för på morgonen för att få bäst effekt så när vi kom hem blev det ett snabbt mellis och sedan ner i badet igen. Sophie ogillar alla nya saker som hon inte har kontrol över och bandagen blev därför inte heller någon succé (lika väntat som tomten). Nu sitter de där de sitter iallafall och imorgon bitti ska vi fukta dem igen för att aktivera den klådstillande effekten. Jag är lite för trött nu för att beskriva bandageringen närmre men jag hoppas kunna göra det imorgon. 

Sophie somnade ganska ovaggad i min famn i soffan strax efter sju, vilket med tanke på sovmorgonen hon tog var orimligt tidigt men också talande för hur hennes dag varit. Medan vi myste i soffan satte jag på en spellista med Beatles-låtar omgjorda till vaggvisor och det blev så mysigt! Läste om spellistan medan jag var gravid med Sophie och tänkte att den ska jag spela för mitt barn varje kväll vid läggdags men det blev aldrig av. Sista gången jag lyssnade på den med henne var när vi var på neonatalen strax innan vi skulle få åka hem. Vilka minnen som väcktes till liv nu på eftermiddagen. Får du chansen, lyssna gärna på den för den är magisk tycker jag.  Är inget stort Beatles-fan men de här versionerna är riktigt bra. 

Nu sover alltså min tappra lilla hjältinna och jag planerar att göra samma sak. Vi hörs snart igen! 


Mysstund i soffan med handen i bandage. 

Krämer och ny medicin 

Hej vänner!

Förlåt för dålig uppdatering de senaste dagarna, Micke har jobbat kväll och helg vilket gjort att jag ägnat mig åt Sophie fullt ut. Vi har haft mysiga dagar och lite slitigare kvällar/nätter då hon kliat sig enormt mycket på framförallt händerna men också fötterna. Nattsömnen har blivit minst sagt rubbad med tanke på att jag dessutom är uppe och kissar minst två gånger per natt nuförtiden. 

Började helgen med fredagsmys med min syster och hennes familj. Jag och Sophie bjöd på kycklinggryta och kladdkaka och kusinerna avslutade kvällen med en magisk dansshow till Marcus och Martinus i vardagsrummet. Så himla gulligt! 

I lördags fick vi besök av min mamma för att få lite underhållningshjälp och sällskap, väldigt mysigt! Vi bor en bra bit ifrån varandra så det var kul att vi fick till att ses. Tog oss ut på en promenad för att handla och åkte sedan tåget hem igen, kroppen och foglossningen gör sig verkligen påmind hela tiden nu så det var väldigt skönt att slippa gå hem. 

Igår var vi på ettårskalas, så full rulle hela helgen kan man säga! Jag var helt färdig igår när vi kom hem och Sophie också för kvart i sex ville hon gå och lägga sig.. 

Imorse hade vi en tid hos Sophies läkare kl 9 inne i stan (=tidig uppstigning) för att följa upp hur den nya krämen är och hur hon växer. Vi försov oss lite men kom ändå fram med tidsmarginal och gjorde nytt familjebästa i morgonrutinen, 1 timme och 45 minuter. Förutom två lite elakare eksem på handlederna, vilka också varit orsaken till klådan på händerna så funkar den nya krämen jättebra! För att dämpa den värsta inflammationen på händerna ska vi smörja med en lite starkare kortisonkräm under ett par dagar för att sedan fasa ut den och gå över till enbart mjukgörande om eksemet dämpar sig. Sophie tog ju upp en hel del kortison i kroppen i somras så att smörja med kortison igen känns inte superkul men vi blev försäkrade om att den begränsade ytan och tidsaspekten inte utgör någon fara för henne den här gången. Fick också en nu sorts antihistamin (tror jag att det var) utskrivet som förhoppningsvis ska hjälpa mot klådan och hjälpa henne att sova lite bättre på nätterna. Håll tummarna för att det funkar, tre veckor med dålig sömn börjar sätta sina spår både hos barn och föräldrar. 

Vi kom också överens om att testa att smörja den nya krämen i hårbotten på henne för att se om det kunde ha någon effekt på den då det är hennes största problemområde idag. Det blir som en kvällsinpackning i håret som vi sköljer ut på morgonen. Ska bli spännande att se om det blir någon skillnad. 

I övrigt så har Sophie ÄNTLIGEN vuxit lite på längden och mäter nu 79 cm över marken istället för 74 som det varit under hela våren och sommaren. Hon är fortfarande liten för sin ålder men har gått upp 120 gram sedan i november och ligger nu på stadiga 10 430 gram. Vi kämpar på med maten, både ätträningen och att få i henne rätt mängd sondnäring och jag tycker att det går framåt även om vi har en bit kvar. Ikväll testade hon att bita på en chokladbit ur sin chokladkalender och hon har också haft russin i munnen och sugit på vid flera tillfällen. Det är enorma framsteg för oss även om det på pappret kan se fjuttigt ut. 

Jag gjorde en räd i hennes garderob i förra veckan och rensade ut strl 74 så nu växlar vi mellan 80 (som är på gränsen till för litet för henne), 86 och 92 ibland. Det beror på lite vilken tillverkare det är. Jag gillar Zaras storlekar då vi faktiskt kan köpa strl 92 till henne och det passar, känns mycket roligare att köpa en storlek som är ”rätt” i ålder än att harva runt i bebissortimentet som hos vissa andra. 

Imorgon väntar förskolan som vanligt, de ska åka på utflykt med tåget till ändstationen och tillbaka, jag har inte berättat något för Sophie än utan tänker att det blir en rolig överraskning imorgon bitti. Hon älskar att åka tåg. 

Själv ska jag på tillväxtultraljud imorgon, magen har planat ut lite i kurvan så vi ska kolla så att bebisen växer som den ska där inne. Jag känner mig inte ett dugg orolig faktiskt, jag tror mest att den legat snett vid mätningen och vilket gjort att magmåttet blir skevt. Ska hur som helst bli kul att se hen igen, det har hunnit gå nästan 13 veckor sedan rutinultraljudet. Snart snart är vi ytterligare en i familjen, som jag längtar! 

Vi hörs snart igen! 

Viktigt möte

Imorse hade vi allergimötet på förskolan, ni vet det som blev inställt i snökaoset i november och vilket möte det blev! 

Allergikonsulenten var superbra, redan när jag kom så stod hon och pratade med Sophies resurs och gick igenom skåpet där hennes allergier står och där de förvarar medicinen. Förskolan hade rustat till tänderna och all personal på avdelningen, även nyanställda, tillsammans med rektor och teamledare slöt upp. Otroligt skönt med tanke på den sista tidens personalomsättning och de orosmoment vi känt. 

Gemensamt kom vi fram till att ingen av avdelningarna på föris ska servera ägg för att minimera risken att Sophie får en reaktion på det, ägg är en sån allergi som kan vara luftburen så därför känns det extra skönt att det nu under en period kommer att vara äggfritt på förskolan och sedan utvärderar vi hur det varit. Banan har Sophies avdelning redan slutat servera och övriga allergier känns det som att de har ganska bra koll på. 

Vidare gick vi igenom ett akutschema vid allergiska reaktioner, på schemat framgår det i vilken ordning saker o ting ska göras och vilka som är tecknen på en allergisk reaktion samt var personalen ska vända sig om något händer. Nu känns det mycket tryggare för oss när alla pedagoger har fått samma information vid ett och samma tillfälle. Vi bestämde också att all ny personal ska få lära sig knappen och åka till sjukhuset på utbildning, något de gjorde när Sophie började på föris men som nu är nödvändigt igen med tanke på den nya personalen. Jag tog inte beslutet åt sjukhuset utan det är något som ”ingår” när man har knapp. 

I januari är det dags för föräldramöte och då blev vi ombedda att presentera oss och Sophie närmre (framförallt hennes sjukdom) så att de andra föräldrarna kan få en möjlighet att ställa frågor om de känner att det behövs. Vi pratade om att vi skulle göra det när Sophie började på föris men sen blev det aldrig av så det känns också väldigt bra att räta ut eventuella frågetecken. 

Nu sitter jag på bussen på väg hem efter ett annat möte som också var väldigt givande så överlag en väldigt bra dag! Väskan är full med allergivänlig choklad som väntar på att provsmakas och en ny riven ost gjord på ”ingenting” som vi brukar säga. Hade lite tid mellan mötena så passade på att besöka Goodstore vid Nytorget, vilken snabbt blivit en av mina favoritlivsmedelsbutiker, för att handla lite. De har ett stort utbud av vegetariska och veganska alternativ och många saker som Sophie faktiskt skulle kunna äta. Rekommenderas varmt även om man inte är allergiker eller vegan. 

Det här har inte blivit någon matblogg, jag lovar! 

Back in business och knäckkäck

Ringde förskolan imorse och inga fler barn hade blivit magsjuka under helgen så vi kunde äntligen släppa iväg en överlycklig Sophie till föris, så himla skönt! Hon har varit efterlängtad bland kompisarna och hon har längtat så efter sina kompisar. Lämningen blev trots en övertaggad liten tjej något utdragen men det går inte att räkna med något annat när man varit borta två veckor. 

Hade också utvecklingssamtal på förmiddagen och fick bekräftat att hon trivs och att hon är en bestämd liten dam som pratar mycket och alltid är glad. Som pedagogen sa ”Vi är alla förundrade över att hon kan hålla humöret uppe och vara så glad hela tiden, trots allt hon varit och är med om.” Sådant värmer i hjärtat. Min lilla kämpe. 

Jag har fördrivit dagen med att göra lite lättare ärenden och tvätta lite. Fick julfeeling på eftermiddagen och slängde ihop knäck hux flux och nu på kvällen fortsatte jag med chokladkola. Både knäcken och kolan blev allergivänliga då vispgrädden byttes ut mot kokosgrädde och smöret mot mjölkfritt smör. Superenkelt, jättegott och inte ett spår av kokossmak. Jag har länge velat prova att göra något på kokosgrädde och jag är glad att jag testade! 

Har också skickat en och annan tacksamhetens tanke till min farmor under eftermiddagen. Hon finns tyvärr inte kvar hos oss längre, men jag har henne att tacka för så många av mina kökskunskaper. Hon lagade alltid all mat själv, långkok, pannbiff, köttbullar, lax, världens bästa kokta morötter och så mycket mera men framförallt så bakade hon ofta och hon lät oss vara med jämt om vi var hos henne. Inget var för svårt för oss att vara med och hjälpa till med och vi bakade ofta något hos henne efter skolan eller på helgerna. Utan henne, och att mamma också bakade mycket hemma, hade jag nog aldrig fått upp intresset för matlagning och bakning. Tack vare farmor har jag lärt mig grunderna och det är de jag kan bygga vidare på nu. 

Jag hittar inte på recepten själv, någon måtta får det vara, men jag har skaffat mig en grundläggande känsla för hur saker o ting ska vara, smaka och kännas och tillsammans med en grym bakbok för allergivänliga bak har jag nu presterat både scones, rostbröd, pepparkakor, chocolate chip cookies, äggfria maränger och mycket mera. 

Det kan verka präktigt på håll och jag fattar att alla inte har samma intresse för det, men jag tycker det är så fruktansvärt roligt och nu med Sophies allergiutmaning har det blivit en sport för mig. Jag vill testa gränserna och se var min går – hittills har jag inte nått den än även om lussebullarna för ett par veckor sedan var på håret. 

Så tack farmor för allt ditt tålamod när jag var liten och tack för att jag fick vara med dig i köket. Jag önskar att du levde så att du kunde få se hur mycket glädje du skänkt mig. 


Passar på att bjuda på en bild på Sophies födelsedagstårta från i somras, med en variant av sockerkaksbotten och fyllning med vit choklad och hallonmousse. Utan mjölk, ägg och vete. 

I veckan ska jag försöka passa på att vila upp mig så mycket går och försöka få tag på kommunen för att höra om våra möjligheter att få dispens med utökad tid på förskolan för Sophie när nya bebisen kommer. Vi resonerar som så att Sophie missar en väldigt stor del av aktiviteterna på förskolan i och med alla hennes inplanerade läkarbesök och när det dessutom kommer långa sjukdomsperioder så som de senaste veckorna så missar hon ännu mera. Om hon då kunde få gå någon timme längre varje dag än t ex 9-15 vilket verkar vara standard när man är föräldraledig så skulle kanske hennes sociala liv på förskolan bli lite mer intakt än vad det annars skulle vara. Jag vet inte om vi tänker rätt men jag tänker att frågan är fri och jag vill gärna höra kommunens resonemang om detta. 

Annars inget speciellt förutom Luciatågspremiär på föris imorgon. Som jag längtar! 

När det nästan är över och så kommer något annat

Igår var Micke hemma och hjälpte mig så att jag kunde få vila kroppen lite, väldigt välbehövligt måste jag få säga. Vi tog en stilla promenad till parken och där busade han och Sophie loss medan jag satt på en bänk och tittade på när de åkte rutschkana och gungade. Efter lunchvilan smet de hem till hans föräldrar för att leka lite mera och jag fick huset för mig själv nästan hela eftermiddagen, som det behövdes! Kände mig som en ny människa när de kom hem igen. 

Idag har vi varit hos min bästa kompis på playdate, väldigt efterlängtat och kul. Småtjejerna röjde runt och mammorna kunde dricka kaffe i lugn och ro (nästan). De bor ganska nära ett köpcentrum så jag hade redan innan bestämt mig för att promenera dit för att byta lite av det julpysslet jag köpte i förra veckan då flera av delarna var alldeles för små för Sophie. 

Jag har ibland svårt att få Sophie att somna mitt på dagen, speciellt i vagnen, men idag lyckades det snabbt och jag tillät mig att drömma om en lugn stund i köpcentrumet och att kunna få gå och byta pysslet i lugn och ro. Skulle jag aldrig gjort. Så fort vi klev innanför dörrarna så vaknar Sophie – hysterisk av okänd anledning. Vägrar sova mera, vägrar åka vagnen, vägrar precis allt. Jag är mån om att hon ska sova mer än de 20 minuter hon sovit dittills och försöker få henne att somna om i vagnen. Rusar in och byter pysslet samtidigt som jag försöker få henne att somna igen, får med mig nytt pyssel ut och hinner precis bli hungrig när vi går ut från Panduro. Gravidhungrig alltså. Måste äta. NU. Så till närmsta fik för att köpa med vad som helst som går fort att trycka ner eftersom Sophie fortfarande är hysterisk och vägrar sova. Känner paniken växa inombords, lite sömn på dagen = taskig kväll = lång nattning = sen kväll för mig. Micke är på after work ikväll och jag skulle vilja få till en smidig nattning för att själv kunna gå och lägga mig i tid. 

Jag har gett henne lite mat under promenaden till centrum och vet av erfarenhet att det aldrig slutar bra när hon blir så här arg och har mat i magen. Det sista jag är sugen på just där och då är att få upp en kaskadkräkandes och vansinnig Sophie ur vagnen så svetten rinner längs ryggen på mig. Till råga av allt så visar det sig att jag för tillfället valt att handla av den mest snacksaliga baristan i hela centrum. 

Han. Slutar. Aldrig. Prata. Om sig, om barn, om sina syskonbarn. Allt möjligt. 

”Oj vilken arg bebis du har”. 

No shit Sherlock. 

”Arg bebis, stressad mamma.” Svarar jag kort. 

Han börjar omsorgsfullt skära min smörgås i triangelformade bitar och ska precis stoppa ner dem i en låda med noggrant placerad sallad samtidigt som Sophie fortfarande skriker hysteriskt och jag vill försvinna genom golvet.

”Du kan bara ge mig smörgåsen i en påse, jag behöver inte lådan” säger jag kort och irriterat. 

Han ser förnärmad ut. ”Men är du säker? Det kommer inte bli lika enkelt att ta med i påse”. Han har tydligt inte insett att jag planerar att trycka i mig smörgåsen snabbast möjligt så fort han bara kan behaga ge mig den på enklast möjliga vis. Jag skiter faktiskt i lådan och salladen, bara jag kan få komma ut från centrum innan Sophie kräks ner hela sig och jag bryter ihop fullständigt. 

”Ge mig bara mackan” väser jag. 

Till slut fattar han vinken och vi kan snabba oss ut. Precis när vi passerar dörrarna ut så hör jag hur hon börjar få kväljningar så rycker upp henne ur vagnen och då kommer kräkset, precis utanför centrum. 

Gråtfärdig, genomsvettig och ledsen stoppar jag ner Sophie i vagnen igen och påbörjar promenaden tillbaka mot bilen. Känner mig som den uslaste mamman i världen för att jag envisats med att hon ska ligga kvar i vagnen, men jag vet ju att hon är dödstrött och att det bästa för henne vore att somna om igen. Försöker därför få henne att somna om samtidigt som jag äter mackan och dricker smoothien. Hon vill inte sova och jag vill inte ge upp försöken att få henne att sova. 

En bit på vägen upptäcker jag att vi tappat pysslet vi nyss inhandlat och hela promenaden har varit förgäves. Deppar i bilen på vägen hem men mjuknar efter ett kortare dansparty när vi kommer innanför dörren. Vad är väl några flörtkulor när man har världens bästa lilla tjej? 

Och kan ni tänka er? Trots lite sömn och något tajt matschema så sitter jag nu i soffan med sovandes Sophie en trappa upp. En Sophie som dessutom fått all sin mat idag och varit på ett strålande humör sedan vi kom hem, trots nästan ingen sömn på dagen alls. Nattningen tog bara 20 minuter istället för vanliga 1,5 h och jag kan alltså få efterlängtad tid för mig själv och dessutom en tidig kväll. 

Höstblåsorna verkar vara över på föris för den här gången, men nu går det magsjuka istället så vi får se hur det blir nästa vecka. Är det inte det ena så är det det andra. Ska ringa på måndag morgon och kolla läget, förhoppningsvis har det lugnat ner sig över helgen så att vi kan släppa iväg henne dit igen. Hon saknar sina kompisar och de saknar henne. 

En bra dag som blev en skitdag som blev en bra dag, så kan vi sammanfatta dagen. 

Inga blåsor

Igår kom provresultatet efter topsningen och Sophies prickar är inga höstblåsor utan några andra (oklart vilken sort) prickar. Väldigt skönt att det inte var höstblåsor samtidigt som vi aldrig slutar förundras över hennes hud. Om det inte är blåsorna vad kan det då vara för prickar? 

Att det inte var höstblåsor gör att vi vill hålla henne hemma ett tag till, till dess att blåsorna ebbat ut helt på förskolan. Det är fortfarande barn som blir sjuka men snart har alla barn utom fyra haft blåsorna så vi hoppas att det försvinner snart. Att hon inte har dem nu innebär ju att hon är i farozonen för att bli smittad och det vill vi verkligen undvika så därför får hon vara hemma så länge det behövs. 

Vi har bunkrat upp med julpyssel här hemma så att vi ska kunna fördriva dagarna och förhoppningsvis kan hon gå tillbaka i början av nästa vecka igen. 

Det är verkligen tur i oturen att jag är hemma, även om det inte är helt enkelt med foglossningen, så slipper vi iallafall vabba så mycket och rådda med jobb. Jag minns en period i våras när Sophie drogs med feber och förkylning en längre tid samtidigt som magsjuka härjade på förskolan och jag hade en grymt intensiv period på jobbet. Då hade vi vab fem veckor under en sexveckorsperiod och stressen över att ”släcka bränder” på jobbet samtidigt som vi råddade ihop vardagspusslet satte sina spår. Det gick och vi överlevde, men med facit i hand så tror jag att jag gick in i väggen lite under den perioden. Jag tappade liksom gnistan någonstans på vägen och har haft svårt att hitta den igen. Något som blivit svårt är att göra flera saker samtidigt, jag behöver få göra en sak i taget och jag har märkt att jag ibland har svårt att ge raka svar på enkla frågor utan att känna mig pressad att svara. Stressnivån borde ha blivit högre efter den perioden tänker jag men det har den inte. 

Men, som Micke brukar säga, det löser sig. Nu har jag drygt ett år på mig att koncentrera mig på att ”bara” vara mamma och då kanske gnistan hittar tillbaka igen. 

Igår var vi ute en sväng och Sophie hade svårt att sova så hon somnade inte förrän vid tre i vagnen, lagom tills vi kom hem igen, och då fick jag minsann en snilleblixt. Vi brukar äta mellis vid den tiden men jag ville 1, inte väcka henne igen eftersom vi båda behövde en vilostund och 2, ogärna sitta i hallen och ge henne mat medan hon sov i vagnen (inte heller så sugen på att rulla in vagnen längre in i huset). Så tadaa, en av fördelarna med att ha ett knappbarn! Jag kopplade helt enkelt in matpumpen och ställde den bredvid vagnen i hallen och på så sätt kunde vi slå tre flugor i en och samma smäll, hon fick mellis, hon fick sova och jag fick en timmes vila. 

Nu ska vi snart iväg till sjukhuset igen för att lämna ytterligare ett blodprov för att kolla så att alla njurvärdena håller sig på lämpliga nivåer med tanke på den nya krämen. Håll tummarna. 

Förskolan

En av alla saker som vi funderade kring när Sophies diagnos började sjunka in var förskola. Vi hade en önskan om att hon skulle få gå på förskola men insåg ganska snabbt hennes behov av en resursperson och stod helt nollställda inför hur vi skulle gå till väga. 

Vi hade redan spanat in en förskola som vi önskade att hon skulle få börja på, den som ligger i samma område där vi bor. Att ha riktigt nära till förskolan underlättar för vem som helst men speciellt för oss som har en lång inställningstid på morgonen med tanke på bad och matningar. Så vi tog kontakt med den förskolan direkt och hörde hur vi skulle gå till väga. Först var vi tvugna att söka förtur i förskolekön hos kommunen för att ha en större möjlighet att komma in på den förskolan vi önskade, så det blev steg ett. 

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om just det systemet, att vi på något vis måste tränga oss före en annan familj för att få till en resursperson, men nu är det så systemet ser ut. Iallafall i vår kommun. 

Steg två blev att boka ett möte med rektorn för skolan för att förklara Sophies behov och vad vi ansåg att hon behövde hjälp med. Lite som en intervju faktiskt. Vi förklarade att hon behövde hjälp med två matningar under dagtid, hjälp att smörjas in två till tre gånger per dag och hjälp med att övervaka hennes allergier. 

Steg tre blev för rektorn att skriva ner en ansökan till kommunen från förskolan, baserat på intervjun i steg två, för att få extra resusrer avsatta för Sophie. 

Steg fyra blev för rektorn att hitta en lämplig person för Sophies räkning. 

Och tänka sig, allt gick vägen. Jag var länge säker på att vi skulle bli nekade av någon oklar anledning, ni vet kommuner är inte direkt kända för att kasta pengar omkring sig, men vi fick alltså accept på en resursperson för Sophie. Dessutom lyckades förskolechefen lösa det hela smidigt med en ur befintlig personalstyrka så inställelsetiden blev inte så lång. 

Micke skötte hela inskolningen och instruerade kring knappen och smörjandet och det har verkligen fungerat friktionsfritt från dag ett. Sophie har tagits emot som vilket barn som helst och har massor med kompisar på alla avdelningar. Hon är verkligen omtyckt av alla barnen och pedagogerna och kontakten hon fått med sin resursperson är fantastisk. Kort sagt, det har verkligen blivit över alla våra förväntningar med förskolan. Vi har kunnat haft en öppen dialog kring t ex matning, mängden mat kan skilja sig åt med jämna mellanrum p g a förkylning t ex, och det har aldrig varit några problem för dem att anpassa sig till det. 

Via Facebook har vi kommit i kontakt med andra knappmatande föräldrar och att få höra om deras inte så friktionsfria vardag med förskola/skola/resurs (det finns t ex resurser som inte vill ge barnet mat för att de tycker att det är äckligt) gör oss än mer tacksamma för att det verkligen fungerar för oss. 

Tacksamhet som borde vara en självklarhet egentligen, det är klart att det ska fungera med förskola. Alla barn, och deras föräldrar för den delen, oavsett diagnos, normalstörning eller funktionsnedsättning bör i Sverige 2016 kunna få den hjälp de behöver för att så långt det är möjligt ta del av förskole- eller skolverksamheten. 

Ett orosmoment har dock dykt upp hos oss strax innan höstblåsorna kom till förskolan och det är den höga personalomsättningen de haft på Sophies avdelning de senaste månaderna. Det är jobbigt och rörigt för vem som helst och inte minst för barnen men för oss skapar det en otrygghet då det i dagsläget ser ut som att det bara kommer att vara Sophies resursperson som ”kan” henne då all övrig ordinarie personal bytts ut under året. Vi har pratat med rektorn om situationen och uttryckt vår oro för vad som händer om resurspersonen är sjuk och förhoppningsvis kommer det att ordna sig då det finns personal på andra avdelningar som skulle kunna tänkas rycka in om det behövs. Jag har funderat lite fram och tillbaka kring mitt/vårt föräldraansvar i det hela och kan se att vi brustit i att tydligt informera all personal samtidigt om t ex allergierna (inte vilka allergier hon har, men vad som händer om hon får en allergisk reaktion) eller vad de gör om knappen åker ut. 

Allergikonsulenten kommer till förskolan nu i mitten av december så den punkten tänker jag inte lägga så mycket energi på, men så fort jag får möjlighet så ska jag försöka sätta mig ner och göra en slags enkel manual för hur de gör om knappen åker ut, vart de vänder sig och vikten av att få i en ny knapp så fort som möjligt. Vi har också länge pratat om att byta knappen en gång på förskolan men det har alltid hamnat mellan två stolar men nu är det hög tid att ta tag i även den pucken. 

Så förhoppningen är att allt ska kunna fortsätta flyta på lika friktionsfritt även nästa år och att inga orosmoln ska dyka upp. Det räcker med magsjukor, RS-virus, vattkoppor, höstblåsor och förkylningar för mitt mammahjärta.