Muffeltisdag

Efter en lång kväll igår med bägge barnen själv (en kliig unge och en konstant hungrig unge) så är jag lite dränerad på energi, men jag tänkte passa på att bjuda på ett allergivänligt semmelalternativ såhär fettisdagen till ära. Även om du inte är allergiker så rekommenderar jag att du testar, det var verkligen så gott! Vi blev inspirerade av mufflor, som är en kombination av en semla och en muffins, och testade att göra egna ikväll och vilken succé det blev. Sophie smakade flera gånger och slickade i sig lite grädde – så himla kul! Hon gör små, små framsteg med maten hela tiden, otroligt roligt. 

Receptet är fritt från mjölkprotein, vete/glutenfritt och fritt från ägg och sojaprotein så det passar de allra flesta. 

Till muffinsen behöver du

  • 2,5 dl rismjölk
  • 1 tsk vitvinsvinäger
  • 2,5 dl rismjöl
  • 1,5 dl strösocker
  • 0,5 tsk bakpulver
  • 1 tsk bikarbonat
  • 0,5 krm vaniljpulver eller 1 tsk vaniljsocker 
  • 1 krm mald kardemumma
  • 1 krm salt
  • 0,5 dl neutral olja (förslagsvis rapsolja med neutral smak) 

Gör så här:

Sätt ut 8-10 muffinsformar på en plåt. Blanda mjölken med vinägern och låt stå en stund. Blanda de torra ingredienserna i en separat bunke och blanda ordentligt. Häll över mjölk/vinägerblandningen och oljan och vispa ihop. Häll upp direkt i muffinsformarna och fyll dem till 3/4. Grädda i mitten av ugnen på 175 grader i 22-28 minuter. Viktigt att du inte använder varmluft utan vanlig ugnsvärme. Prova med en provsticka innan du tar ut dem ur ugnen, stickan ska vara torr. 

För att göra mufflorna sedan behöver du:

  • En liten tub mandelmassa
  • En liten skvätt rismjölk
  • Havrevispgrädde
  • Florsocker

Gör så här: 

Blanda mandelmassan med mjölken till en bredbar smet. Vispa havregrädden fluffig. Skär av toppen på muffinsen, bred på mandelmassesmeten och lägg sedan på en klick grädde. På med locket och pudra med florsocker. Klart! 


Färdiga allergimufflor, supergott! 


Havrevispgrädde

Bon apetit mina vänner! 

Två av tre

Äntligen helg och dags för familjetid. Idag väntar ett besök i parken efter önskemål från Sophie och om vädret tillåter kanske det blir premiär för utomhusfika mot husväggen. 
Sophie mår bra, lite rinnsnuva men det är konstant november-april känns det som. Hon har bara problem med ett envist nageltrång på stortån och igår bestämdes det att en remiss ska skickas till en ortoped för att med största sannolikhet ta bort nageln. Hon har ju varit med om en hel del tråkigheter på sjukhuset och därför bestämde vi tillsammans med hennes läkare att hon ska sövas när de tittar på tån och eventuellt tar bort nageln. Även om det känns lite jobbigt med narkosen så kommer det bli mycket bättre för henne. Hoppas på att få kallelsen inom 30 dagar och så får vi se när vi får tid. 

Nu har jag klarat av tre förismorgnar själv med bägge barnen och det har gått över förväntan. Var nervös inför onsdagens lämning men fick jättebra draghjälp av Felicia som vaknade 04.45 så då hann hon äta och jag göra mig iordning innan det var dags för Sophie att vakna. För att kunna ratta runt oss alla tre så bestämde jag mig för att smörja in Sophie och göra henne iordning redan vid första blöjbytet och sedan gå ner och äta frukost istället för att äta frukost först och sedan smörja in. Vi har två våningar hemma och vi alla sover på övervåningen så för att slippa springa upp och ner kändes det smidigare att göra på det sättet. Det visade sig vara ett riktigt genidrag då vi sparade ganska mycket tid på det. Hur vet jag inte eftersom jag gjorde samma saker men i omvänd ordning, men snabbare gick det iallafall. 

Mitt motto hemma är att ”göra det som funkar, inte göra rätt” och därför blev det frukost framför tv:n istället för vid köksbordet och vilken hit det blev. Inte så konstigt kanske haha. 

Summa summarum så lyckades jag lämna henne i tid på föris och komma ut på en promenad utan att behöva ha andan i halsen. Det blev en  sak i torsdags och då lyckades jag t o m lämna kvart i nio istället för 9, en riktig bragd om ni frågar mig. Så till fredagen. Felicia vaknar redan halv fyra för att äta och förnickla då hinner jag tänka att ”aj aj aj, det här blir inte bra”. En helt riktigt analys visar det sig då jag vaknar med ett ryck  kl 7 nästa gång och inser att vi försovit oss. Felicia är hungrig och gnäller, Sophie är yrvaken och jag superstressad. In med oss alla tre i badrummet, frenetiskt gungandes Felicia i babysittern med ena foten samtidigt som jag börjar smörja in Sophie. ”Jag vill inte gå till föris idag” och så tårar. Försöker peppa henne samtidigt som jag snabbar mig på. Efter en mindre skrikfest och lite dividerande när vi ska gå är vi till slut klara och med andan i halsen svänger vi in på föris tio över nio. 

Inte så farligt, förutom att Sophie bryter ihop när vi kommer in på gården och klänger sig fast som en liten apa på mig. Det har varit många pedagoger sjuka under veckan på hennes avdelning och torsdagen blev tydligen väldigt rörig för barnen vilket jag tror är anledningen till att hon inte vill gå dit. Det blossar upp ett stort rött kliigt skov på ryggen på henne som jag tror kanske beror på stress. Hon kliar hål på flera ställen på ryggen så att det börjar blöda samtidigt som hon gråter och skriker för att hon inte vill vara på föris och till slut kräks hon upp hela frukosten. 

Till slut går det bra och jag kan lämna henne, men hela mammahjärtat värker och väl i garaget kommer mina tårar. När jag hämtade hade allt gått bra och hon var glad som vanligt men usch vad ont det gör att lämna när de är så ledsna. Idag ser också utslaget mycket bättre ut även om hon är väldigt torr på ryggen. 

För att summera så har två av tre lämningar gått bra och jag är väldigt glad att det inte var den första lämningen som blev hektiskt utan att jag faktiskt fick uppleva två harmoniska morgnar innan det blev stökigt. Kan konstatera att förberedelse är A och O, det finns inte utrymme tidsmässigt att irra omkring och leta saker när man har en tid att passa och att morgon-tv är guld värt. Jag känner mig stärkt som förälder att jag klarade av det smärtfritt och glad att jag också kunde belöna mig själv med två långpromenader i ett vackert vårväder. 

Daniel Tiger och hans vänner, min räddare på morgonen.

Hoppas ni alla har en bra helg! 

Lycka till

Dagens läkarbesök blev inställt, de ringde från sjukhuset imorse och avbokade då de inte tyckte undersökningen var nödvändig och ville bespara Sophie ett läkarbesök. Tacksamt och omtänksamt, men ännu bättre om de ringt igår redan istället för två timmar innan besöket idag så vi inte behövt stressa på morgonen idag för att komma iväg. Även solen har fläckar.

Imorgon är det dags för min första riktiga föräldralediga dag eftersom Micke börjar jobba igen imorgon. Det blir en rivstart kan man säga och en ordentlig utmaning eftersom han börjar jobba redan kl 7 och jag ska ratta båda barnen, mig själv och en förislämning innan kl 9. Jag har rustat för K.A.O.S imorgon och förberett så mycket jag bara kan för att det ska bli en så smidig morgon som möjligt. Alla möjliga hinder är raderade – Sophies väska är packad, lilla matlådan färdig i kylen, allas kläder är framlagda, min frukostgröt är utbytt mot ”over night oats” för att minimera tidsspill och Sophie har bara ett par skor att välja på i hallen för att minska risken för tjafs precis innan vi ska gå. Felicia har de senaste morgnarna väckt mig vid 5 och det hoppas jag att hon gör imorgon också så att hon är mätt och glad hela morgonen och jag hinner gå upp i tid och göra mig själv iordning innan det är dags att väcka Sophie. 

Det är ett tajt schema för team Familjen att hantera projekt förislämning, men det ska gå. 

Jag har gjort en deal med mig själv inför den här föräldraledigheten och det är att jag ska njuta av varje dag och göra varje dag till en bra dag oavsett hur natten varit eller morgonen blir och det är en deal jag tänker hålla. Imorgon är siktet inställt på en morgonpromenad efter lämning och sedan till en kompis och titta på deras nya hus för att toppa med parklek efter föris. 

Dags att släcka lampan och peppa inför imorgon. Godnatt mina vänner, önska mig lycka till! 

Dags att dra av plåstret

Nu närmar det sig slutet på Mickes föräldraledighet för den här gången, på onsdag börjar han jobba igen. Vi hade bestämt måndag först men Sophie har ett läkarbesök på tisdag så istället för att bara jobba en dag och sedan vara borta en dag så är det bättre att han börjar på onsdag istället. Läkarbesöket är en uppföljning av ett blåsljud på hjärtat som upptäcktes när vi var på neo med henne men som sedan försvann och därför görs en uppföljning av det nu så att det inte kommit tillbaka. Jag och Felicia ska kanske passa på att svänga förbi mitt jobb på tisdag för att fixa lite saker som jag skulle gjort samma dag som vattnet gick, men som av förklarliga skäl inte blev av. Vi får se hur dagsformen är på tisdag. Eller kanske hur nattformen varit rättare sagt. Hon verkar tycka att nätterna hittills varit hennes ”time to shine” så vi får se helt enkelt. 

I och med att Micke börjar jobba snart så börjar det också bli dags för mig att dra av bekvämlighetsplåstret och öva lite mer på att ratta runt bägge kidsen. Hittills har det gått bra faktiskt även om jag känner mig lite nervös inför förislämningen på onsdag. Det värsta som kan hända är att Felicia håller mig vaken hela natten så att vi försover oss  och att jag får lämna Sophie lite senare än planerat. Så ingen katastrof alltså. 

För er som minns så diskuterade jag och Micke innan nyår om att ansöka om att ha Sophie utökade timmar på förskolan under den här föräldraledigheten (i Nacka  där vi bor får man ha syskonet 25 timmar/vecka under föräldraledighet) och det har vi gjort nu och fått beviljat. Så nu får vi ha henne 40 timmar per vecka om vi vill/behöver. Det innebär också att vi kan vara flexibla med lediga dagar, precis som vi redan kan vara idag men som hade blivit begränsat av de begränsade timmarna. Framförallt slipper vi boka alla läkarbesök till fredagar som urpsrungligen var den dag vi tänkt att Sophie skulle vara ledig (om hon gått 25h/vecka vill säga). Anledningen till att vi vill ha henne fler timmar i veckan på föris är att hon missar så mycket av verksamheten med alla läkarbesök och sjukdomsperioder och om hon då skulle gå låt oss säga fyra dagar i veckan och sedan ha ett läkarbesök en av de dagarna så blir det ju bara tre dagar kvar den veckan till föris. Det känns bra iallafall och vi är nöjda med beslutet och glada att även det gick fort att få fram (två veckors handläggningstid får räknas som snabbt för kommunal verksamhet tycker jag). 

Sophie var för övrigt ledig i onsdags och hemma igår och idag för det går magsjuka på föris. Igår var första gången jag hade bägge barnen själv längre perioder under dagen och det gick över förväntan. Vi fick hjälp av Micke att göra oss alla iordning på morgonen och sedan tog vi oss ut på en promenad med målet att mata fåglar. Felicia sov mest hela tiden och Sophie skötte sig bra även om vi hade en diskussion om hennes lunchvilas vara eller icke vara. Det slutade med en överenskommelse om att gå till parken på eftermiddagen om hon vilade en stund i vagnen. På kvällen skulle Micke iväg på ett snabbt ärende så jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen på en gång och överraska med en nybadad Sophie när han kom hem. Det gick faktiskt bra, även om jag fick bada Sophie samtidigt som jag gungade Felicia i babysittern med ena foten och det slutade med en liten skrikfest i soffan när Felicia blev akuthungrig och Sophie sympatiskrek. En bra realitycheck blev det iallafall och jag klarade av det. Det är huvudsaken. 

Och viktigast av allt. Det finns hjälp att få bara man ber om det. Tack igen till mitt sociala skyddsnät. 


Från dagens utflykt till vår närmsta 4H-gård. 

Hej från bubblan! 

Hej till er från oss i bebisbubblan! 

Var ska jag börja någonstans? Jag har så mycket jag vill dela med mig av. Nu har jag varit tvåbarnsmamma i ganska precis två veckor och vilka härliga veckor det varit! Tiden går alldeles för fort samtidigt som den står helt stilla.

Det blev en något omtumlande start på tvåbarnslivet, vi var inte riktigt beredda på att lillasyster skulle komma så snart som hon gjorde så när vattnet gick kom det lite som en överraskning. Vi var beräknade till 9 februari men redan 23 januari började hon alltså förbereda sig på ett liv utanför magen. Jag är en något otålig person så helgen innan hade jag, som började bli less på att vara gravid, plågat Micke med tusen miljarder frågor om mina läppar och näsa var svullna (ska tydligen vara ett tecken på att förlossningen är nära), om magen sjunkit ner, hur han trodde förlossningen skulle starta och så vidare. Han var väl sådär måttligt förtjust i alla frågor och min jakt på att hitta tecken på att graviditeten snart skulle vara till enda så när jag på måndagmorgonen noterade något ljusrosa på toapappret vågade jag faktiskt inte säga något till honom behöll det för mig själv. Jag kände igen färgen men vågade ändå inte tro att det var fostervatten och dessutom hade jag en tid hos barnmorskan senare på dagen så jag tänkte att jag skulle fråga henne istället. 

Väl på plats så konstaterade hon först att magen inte riktigt vuxit som den skulle och bokade därför in ytterligare  ett tillväxtultraljud för att kolla storleken på bebisen och sedan konstaterade vi att det med största sannolikhet var fostervatten som läckte litegrann. Fick därför rådet att ringa till förlossningen och boka in en tid för kontroll och först efter det vågade jag ringa Micke och berätta att det troligen skulle komma en bebis tidigare än vi trott. 

På Södersjukhuset konstaterade man igen att det var fostervatten och skrev in mig för observation med förhoppning om att värkarna skulle starta, annars skulle de sätta igång mig inom 24 timmar. Farmor och farfar ringdes in för att ta hand om Sophie och senare på kvällen anslöt Micke till sjukhuset. Jag hade lite förvärkar under kvällen och natten men inget regelbundet eller speciellt ont. 

Vi var båda oroliga för Sophie med tanke på hennes förkylning och den höga feber hon haft under helgen så vi ringde till ”hennes” avdelning på sjukhuset för att stämma av om hon behövde komma in och lämna några prover men det behövdes inte och vi fick okej på att fokusera på den kommande förlossningen. Väldigt skönt att tillåta sig själv att verkligen släppa taget för en stund, trots sjukdom hemma. 

Tisdag eftermiddag började jag få värkar, faktiskt i samma veva som det blev dags för oss att flytta från avdelningen vi sovit på och ner till förlossningen, men de var inte regelbundna och därför sattes förlossningen igång. Lillasyster föddes på onsdagen vid lunch och när vi kom upp till BB på kvällen blev det dags för Micke att lämna oss och åka hem till Sophie. Det blev ett mycket längre förlopp än vi tänkt oss i och med igångsättningen och den dåliga tajmingen med Sophies förkylning kändes jobbig men vi fick otroligt bra backup av farmor och farfar och kunde slappna av helt och fokusera på lillasyster. 

Att få ett friskt barn när man tidigare bara har erfarenhet av ett sjukt barn är en konstig känsla. Vad är egentligen ”normalt” bebisbeteende? Vi kommer ju ihåg litegrann från när Sophie var liten men de flesta minnena är från sjukhuset och ärligt talat lite suddiga. Två saker som stack ut den här gången är att det i princip inte togs några blodprov eller kontroller på bebisen överhuvudtaget och att man lämnas så mycket ensam på BB. På neonatalen, där vi var med Sophie, så var det nästan alltid en sjuksköterska inne hos barnen och när vi senare flyttades till tillväxtavdelningen fick vi besök på rummet minst var tredje timme. När vi sedan fick åka hem med Sophie så var hon kollad miljoner gånger och flera prover tagna och vi fick ”skötselinstruktioner” med oss hem. Dessutom hade vi hemsjukvård i ett par veckor vilket innebar regelbundna kontroller i hemmet. Den här gången var det liksom ingenting. En barnläkarundersökning på ynka fem minuter, besök av barnmorskan bara vid behov och sedan fick vi åka hem när vi kände oss redo. Helt galen känsla. 

Något som jag sörjde när Sophie kom var att jag aldrig fick rulla runt henne i hennes lilla balja i korridoren på BB. Eftersom hon hamnade på neonatalen så snabbt och jag var smittad så var vi ju åtskilda flera dygn och jag minns såväl hur mycket jag sett fram emot att få stoltsera runt med min nyfödda bebis i korridoren. Istället avundades jag de andra föräldrarna som rullade runt sina bebisar och jag minns att jag faktiskt grät en gång för att hela grejen med baljorna var så orättvis. Därför var det en mäkta stolt mamma som första kvällen rullade ut sin balja med lillasyster till köket på BB för att hämta en kopp te. 

Nu har vi varit hemma i snart två veckor och den omtalade tvåbarnschocken har hittills uteblivit. Sophie är den mest stolta storasyster jag träffat, hon visar upp sin lillasyster för alla som vill se, och hjälper mer än gärna till med allt som tänkas kan. Blöjbyten, bad, hämta napp, klappa på huvudet, välja kläder och köra vagnen. Den enda som om möjligt blivit tvåbarnschockad är tvättmaskinen, som redan gick på högvarv innan lillasyster kom, men som nu går varm dygnet runt. 

Syskonkärlek.

På måndag om en vecka börjar Micke jobba igen, då blir livet antagligen betydligt körigare för mig, men jag känner mig förhoppningsfull – det blir som det blir och det kommer antagligen att lösa sig bra hur det än blir. Jag har bestämt mig för att göra något bra av varje dag och verkligen njuta av föräldraledigheten och tiden tillsammans med båda barnen den här gången. Nu är vi framme på drömresmålet och jag är otroligt lycklig och tacksam för allt livet gett mig hittills. Nu börjar ytterligare ett nytt kapitel i livet och jag ser fram emot att dela det med er. 

Hon ska heta Felicia förresten, vår lillasyster.