Två av tre

Ingen tvåbarnschock än så länge, men det är helt klart svettigt på hemmaplan emellanåt. Igår hade vi skrikfest en timme på eftermiddagen och jag blev helt dränerad efteråt. Sophie rullade/ramlade ner från soffan och jag hann inte med att stoppa henne eftersom jag ammade Felicia samtidigt och efter det var allt katastrofalt med båda barnen. Felicia blev så klart skitsur för att maten försvann och Sophie blev rädd när hon slog i golvet. Det blev första gången jag upplevde att Sophie kanske blev överhettad efter allt skrikande, vi tror ju att hon kan svettas litegrann iallafall men igår blev hon helt högröd och lite svullen i ansiktet och tokvarm. Det lugnade ner sig först efter en timme när vi varit ute i friska luften ett tag. 

När börjar barn svettas ordentligt egentligen? Det ska bli intressant att se om hon kan det eller om vi bara inbillat oss. 

Jag hinner med två av tre tänkta saker nuförtiden och måste ofta skjuta upp något till morgondagen eller ett ännu senare tillfälle. Vi kan säga att jag blivit prioriteringarnas mästare, även om det ibland felprioriteras (typ fippla med mobilen istället för att tvätta). Men det är småbarnslivet antar jag. Igår prioriterade jag bort att plocka undan hemma till förmån för det fina vädret vilket gjorde att vi hade en urmysig dag men att huset och köket framförallt var stökigare än stökigast. Ingen katastrof direkt men Anna för fem år sedan hade nog varit i chock. 

På sistone har jag känt mig tvungen att inhandla några överlevnadssaker för att få vardagen att gå ihop; 

1. Större tvättkorg för att slippa tvätta tre maskiner tvätt om dagen p g a överfull tvättkorg. Genidrag om ni frågar mig. 

2. Termosmugg för att enkelt kunna fortsätta dricka morgonkaffet på morgonpromenaden och på så sätt effektivisera lite (stort plus att jag kan göra latte hemma på havremjölk o ta med istället för att köpa cafélatte med mjölkmjölk). 

3. Terminskort på mammaträning. Att vara en stark mamma är att vara en bra mamma. Är man stark orkar man mer både mentalt och fysiskt. 

Okej sista är kanske inget nödvändigt för att överleva men jag känner att jag behöver bli starkare i kroppen och samtidigt kombinera det med en liten mental frizon och komma iväg o träna (med bebis) någon gång i veckan. 

Igår hade jag Sophie hemma efter lunch då all personal på hennes avdelning på förskolan åkte iväg på knapputbildning på sjukhuset för att fler än resurspersonen ska kunna ge henne mat eller hjälpa till om något händer. Därför fanns ingen som kunde ta hand om henne och vi fick hänga lite extra hon och jag. Knapputbildningen är något vi borde sett till att den skulle blivit av redan under förra våren men då hade vi fullt upp med att få livet att gå ihop. Dessutom är personalen ny på hennes avdelning så det är bra att de får lära sig.  Jag hoppas innerligt att de ska tycka att den är bra och att de kommer känna sig tryggare med knappen. Vi kommer förhoppningsvis känna oss tryggare med att flera kan och om resurspersonen är sjuk att personalen inte ska bli osäkra på hur de gör. 

Apropå förskolan så är det förresten snart dags för Sophie att byta avdelning eftersom hon blir tre år i sommar och därför ”växer ur” sin nuvarande avdelning. Det ska bli spännande att se hur det kommer att funka på den nya avdelningen och vi hoppas innerligt att hennes resurs får följa med. Alltså att det blir specifikt den personen eftersom samarbetet idag funkar så bra.ä, men det tror jag ska lösa sig. 

När det inte blir som man tänkt sig..

..utan det blir mycket bättre! Så kändes det när vi åkte hem från öronläkaren. Sophie har haft stora problem med sina öron, framförallt förra våren då hon hade flera svampinfektioner och vi fick hålla på med antibiotikadroppar dag ut och dag in. Vi hade också täta besök hos öronläkaren, varannan vecka, under den perioden för att få hjälp att göra rent och hålla koll på infektionen. Till slut la det sig och vi har kunnat glesa ut besöken, först till en månad, sedan tre månader och sist ett halvår. Vi spolar och topsar hennes öron två gånger om dagen för att hålla rent och i tisdags var det dags för återbesök för att kolla. Ingen infektion och inga hudflagor att ta bort, helt otroligt! Vi fick ingen ny återbesökstid utan får istället hörs av oss när vi tycker att vi behöver hjälp, vilken seger! Ett läkarbesök mindre att bocka av och mer fritid. 

I onsdags var vi på Astrid Lindgren och även det gick bra. Först funderade de på om de skulle plocka bort hela nageln och nagelanlaget men till slut bestämde de sig för att ta bort 25% av nageln på vardera sida. Det kommer att ske under narkos men när vet vi inte. Vårdgarantin säger inom tre månader men jag hoppas de kan klämma in oss tidigare. Det är ju inget akut så hjärnan förstår att vi inte är prioriterade men hjärtat önskar att vi får en tid snart så Sophie slipper gå runt och ha ont. I förrgår tappade hon taket till sitt Pippi-hus på tån och det blev kaos o kalabalik. Blod och tårar och en ledsen tjej resten av kvällen. 

Jag själv har känt mig lite nedstämd de senaste dagarna, jag tror att den första tiden med en liten bebis har kommit ikapp mig. Jag har funderat en hel del kring framtiden och hur det kommer att bli för Sophie med kompisar, kärlek, skola och jobb. Något vi funderade på och grät över när vi läste texten om sjukdomen på Socialstyrelsens hemsida, men som under en ganska lång period legat parkerade i bakhuvudet. Det kanske är funderingar som kanske är vanliga hos alla föräldrar, oavsett om deras barn har en diagnos eller inte, vad vet jag? 

Jag har två fantastiska barn hemma men jag blir på nära håll påmind om att livet är djupt orättvist med vem som drabbas av vad. Jag önskar naturligtvis att ingenting ska drabba Felicia men högst upp på önskelistan står ett botemedel för Sophie. Att man på ett enkelt sätt kan tillföra det där proteinet som saknas och att hon kan få  slippa de besvär hon har med huden och allergier. Jag vet att det bedrivs forskning och att det finns ett företag som jobbar på ett botemedel men jag vågar inte hoppas på att de ska knäcka nöten och få läkemedlet finansierat och ut till patient. Vi får se vad som händer helt enkelt. 

Sophie är en så himla glad tjej hela tiden och min största oro är att någon översittare ska komma och ta bort hennes glädje genom elaka påhopp. Jag önskar att hon ska få fortsätta vara sin glada lilla person resten av livet, bekymmerslös. 

När energin och känslorna tryter är det tur att vi bor som vi gör och att det finns så fina miljöer att hämta energi ifrån. Jag och Felicia tog en tidig morgonpromenad i lördags och fångade det här på bild. 

Jag hade tänkt att ta en promenad imorse också för vi vaknade vid halv fem men innan jag hann gå upp så måste jag ha somnat om för hela familjen vaknade halv nio och har nu försovit oss. Micke råddar runt med Sophie och gör henne och sig själv iordning, jag ammar Felicia och ska snart göra oss iordning också och sedan lämna Sophie en timme sent på föris och köra Micke till jobbet. Tur att han börjar 11.  

Man måste ha såna här morgnar också ibland. 

Bättre sent än aldrig

Är det inte så man säger? Oj vad längesen det är jag skrev här nu, livet har verkligen kommit emellan. Ni är med mig i tanken varje dag och jag ska försöka skärpa mig med bloggandet. 

Jag ställdes inför nya utmaningar förra veckan då Micke jobbat kväll och vi kan väl säga såhär – det är minst sagt körigt med två barn där det ena kräver lite extra. Därför har jag tagit så mycket hjälp jag bara kunnat och barnen har fått hänga extra mycket med mormor, farmor, farfar och morfar. Vilken tur att de finns, annars hade jag varit totalt tömd på energi. Ikväll är första kvällen jag haft bägge barnen helt själv och herregud vad trött jag är. Jag hade möjlighet till hjälp ikväll också men ville gärna testa att göra ”allt” själv och det har gått bra även om vi haft skrikfest fram till alldeles nyligen. Vi har ju som bekant valt att lägga om Sophies badstund från morgon till kväll för att slippa stöka så mycket när vi har en tid att passa på morgonen men det gör ju kvällarna lite råddigare om man är själv. 

Jag ska inte klaga, allt har gått bra och över förväntan till och med, men när Sophie hittade sina klistermärken och klistrade dem på vardagsrumsgolvet samtidigt som Felicia skrek, då var det väldigt nära att jag kastade in handduken hehe. Som alltid klarar man så mycket mer än vad man tror innan och jag är glad att jag haft en egen kväll med barnen. För mig är det viktigt att hitta egna rutiner för jag kan omöjligt ha hjälp alla kvällar som Micke jobbar. Det är helt orimligt. 

En sak vi kom överens om idag är att återigen anlita städhjälp. Vi skar ner på den lyxutgiften inför föräldraledigheten eftersom vi tänkte att jag skulle kunna städa på dagarna när bara jag o Felicia är hemma. Jo tjena. Vi får inte ihop det orkesmässigt och då avstår jag hellre något annat i månadsbudgeten till förmån för städhjälpen. Det blir mycket krämrester i badrummen och en del hud på golven så vi behöver städa ganska ofta.

Imorgon är det dags för ett besök hos öronläkaren, där vi inte varit sedan i augusti, för att kolla så att hon inte fått någon infektion o hörselgången och passa på att göra rent öronen ordentligt. På onsdag ska vi till barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus för att få ett envist nageltrång bedömt och jag hoppas på att det blir operation så att vi kan få bukt med det en gång för alla. Sophie vill inte riktigt ha skor på sig och då gör det ju ganska ont. Normalt sett gör man ingreppet under lokalbedövning men jag tror inte det finns en chans att det lyckas med Sophie då hon skriker som en stucken gris så fort en läkare närmar sig. 

Nu måste jag krypa ner i sängen och sno åt mig några timmars sömn medan barnen sover. Vi hörs snart igen!