Faan

C6178018-95A6-4656-AC95-1225E9B4E239.jpegGodmorgon från en halvt deppig och halvt peppig bil.

Vi är på väg mot sjukhuset och behandlingsstarten och det som borde bli ett peppigt inlägg kommer nog tyvärr bli ett deppigt inlägg. Vi har sett fram emot att testa den här behandlingen sedan i somras och som ni vet har vi preppat, övat och tränat hela hösten för att det ska gå så smidigt som möjligt och utan obehag för Sophie, och vi kommer fortfarande att prova på den och vi är fortfarande peppade på eventuella effekter av den.

Men, ursäkta språket, faaaan vad det känns motigt redan nu. Enligt plan har vi nu på morgonen satt bedövningsplåster på bägge hennes ben för att sticket ska kännas så lite som möjligt och eftersom det är svårt med plåsterklister på henne har vi satt på en extra bomullsstrumpa ovanpå för att plåstret ska sitta kvar ordentligt. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att hon skulle reagera som hon gjorde, panik, sparkade, skrek och tårarna sprutade. För plåstren bara. Det får mitt hjärta att gå sönder flera gånger om och alla kämpiga ögonblick tidigare kommer upp till ytan igen och det känns inte alls som att behandlingen kommer vara värd besväret – innan vi ens börjat.

Det är så sjukt orättvist att en del barn ska ha det så kämpigt hela tiden, och föräldrar för den delen med. Någon i periferin tycker säkert att vi är slappa med henne och att hon får vara med och bestämma vissa saker, men det är för att de diskussionerna känns så meningslösa i förhållande till all annan skit hon ska behöva gå igenom. Vad spelar det då för roll ifall hon får bestämma hur vi ska sitta kring matbordet eller om andra småsaker. Det finns värre strider jag hellre tar än att bråka om småsaker.

Nog om det, nu har vi precis parkerat på sjukhuset och ska till fotografen för dokumentation först. Sedan direkt till sjuksköterskan och lekterapeuten och så kör vi igång. Efter det ska jag hitta världens största kaffe till mig och en piggelin till Sophie och så ska vi fika oss ur det här orättviseträsket.

Ätträningen gick bra förresten, jag ska berätta mer när vi kommit ur det här.

Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *