Ätträningen

Såå, *trumvirvel*, här kommer då det efterlängtade inlägget om ätträningen, vilket jag borde skrivit för längelängesedan men det har alltid kommit något annat i vägen..

Ätträningen var så bra på så många vis, vi lärde oss t ex mer om sondmatning efter två dagar där än vad vi gjort på vårt hemmasjukhus de senaste tre åren. Revolutionerande har det varit i vårt fall.

Vi var inbokade på en tvådagars utredningssession för att se var någonstans vi står med Sophie och hennes ätande och för att personalen skulle få en rimlig chans att bedöma ifall vårt ”fall” var något att jobba med. Det var två fullspäckade dagar kan man säga, vi åkte från Nacka vid 7 på morgonen och sedan väntade gediget schema i Uppsala från 9.30-15.30 och sedan bilfärd hem och samma visa på tisdagen. Felicia hängde med farmor och farfar så att både jag och Micke kunde få fokusera fullt ut på Sophie.

Vi mötte en logoped, en specialpedagog och en dietist vilka alla fokuserade på olika områden kring ätande och mat. Först fick vi berätta om Sophie och hennes historia, hur hennes sjukdomsbild ser ut och hennes ätande idag. Tillsammans med specialpedagogen fick vi fylla i ett skattningsformulär kring hur känslig hon är för kladd, att gå barfota, höga ljud o s v och fick konstaterat att hon har en sensorisk obalans. Vi har ju märkt att hon reagerat mot kladd t ex och att hon inte gärna vill gå barfota på sommaren men inte lagt så mycket vikt vid det, men såklart påverkar det även känseln i och runt munnen och då även ätandet. Skönt att få det konstaterat så att vi inte bara viftar bort henne som fånig.

Vi blev också presenterade för en inlärningstrappa kring ätande och kunde konstatera att hon ligger ganska högt upp på den trappan faktiskt, i och med att hon faktiskt smakar på saker (slickar).

En del av inlärningstrappan kring ätande.

Deras metod går väldigt mycket ut på att vägleda barnet kring mat, absolut inte pressa att smaka eller ens stoppa saker i munnen, utan mera utforska maten tillsammans. Är den varm eller kall? Söt eller salt? Knastrar det när jag tuggar o s v. Testa olika dofter och känna på olika konsistenser men inte under några som helst omständigheter pressa barnet att äta eller smaka om barnet inte är redo för det. Väldigt viktigt. Med andra ord utforska maten precis så som man utforskar och upptäcker andra saker runtomkring. Back to basics.

Det ska heller inte vara en prestation att äta, det är ju något naturligt och man vill absolut inte att barnet ska förknippa maten med något prestationsmässigt, så att säga ”vad duktig du var som smakade” är t ex helt fel. Bättre att uppmärksamma genom att säga ”nu ser jag att du slickar på köttbullen” eller liknande. Nyansskillnader men ack så viktiga.

På baksidan av inlärningstrappan fanns också en massa små steg barnen går igenom innan de är redo att ta nästa steg och så här ser det ut där vi är med Sophie just nu.

Hon är just nu någonstans mellan slickar med hela tungan till biter av, håller i munnen x sekunder och spottar ut. Så vi är inte framme vid ätandet riktigt än men det är som ni ser kanske inte så långt kvar! Vi ska skynda långsamt med den här lilla fröken och inte pressa henne på något sätt, bara vägleda och finnas till. Lättare sagt än gjort ibland.

Det som var mest revolutionerande för oss var ändå själva sondmatningen. Vi har ju haft enorma problem med kräkningar och att matningarna tagit extremt lång tid, vilket vi trott berott på att matningen gått för fort alternativt att hon fått för stor mängd mat. Så är inte fallet.

Såhär ser ätmönstret ut för de flesta barn i Sverige, man äter frukost, lunch, mellis, middag och kanske något kvällsmål alternativt mellis på förmiddagen om man går upp extremt tidigt. Man äter lite olika mycket varje gång men i regel tre huvudmål och ett par mellanmål.

Och nu till den mest revolutionerande bilden:

Hungern! (Den här bilden säger dig säkert ingenting, men jag skulle kunna rama in den och hänga upp den på väggen, så viktig är den för mig).

Om du går till dig själv så är du allt som oftast som mest hungrig de första 10-15 minutrarna av måltiden, sedan kanske man sitter och småplockar lite 10-15 minuter och så avslutar man måltiden efter ca 20-30 minuter. På samma sätt kan det fungera med sondmatning, i början av måltiden kan man mata ganska mycket och ganska snabbt för att mot slutet av måltiden dra ner på mängd och hastighet. En del föräldrar har också tydligen tränat upp sina barn i att ge maten snabbare för att minimera tidsåtgången. Vi har ju tidigare gett Sophie exakt samma mängd mat på samma hastighet vid fyra tillfällen (måltider) per dygn men så när vi kom hem så kände vi att det dels var läge för oss att lägga om storleken på matportionerna för att eventuellt hitta ett fönster för hunger och dels att kanske testa att låta henne styra mer själv över hastigheten på maten.

Så nu har vi helt frångått matpumpen och handmatar bara med spruta och låter henne vara med och bestämma mera, dessutom har vi lagt om måltiderna så att hon får ett lite mindre mellis på föris och förhoppningsvis har en hungerslucka till middagen så att vi alla kan sitta ner och utforska och upptäcka maten tillsammans.

Vad gäller sondmatningen så har vi gått från ca 45 minuter i måltidslängd till 10 (!!!) minuter, Sophie har aldrig någonsin varit färdig med maten först men nu är hon nästan alltid det. Och som en liten bonus har hon nästan slutat kräkas helt för hon blir helt enkelt inte lika stressad längre.

Som om det inte vore nog så har det här nya vägledande förhållningssättet hjälpt henne att testa fyra nya smaker – rökt kalkon, mörk choklad, digestivekex och kokt pasta. Helt otroligt. Hon är också mer nyfiken på doft och texturer än vad hon varit förut och inte lika känslig för dofter längre.

För tillfället är vi tillbaka på ruta ett efter magsjukan, men min erfarenhet är att det brukar gå över på en vecka eller två.

Så, sammanfattningsvis, det var toppen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *