Neeeej ni fååår iiiinteee!!

Idag har all förskolepersonal haft utbildning så då fick Sophie vara hemma, jättemysigt har vi haft. Hon sover något bättre på nätterna nu när behandlingen startat och det kliar inte lika mycket på henne i sömnen vilket gör att hon gärna går upp vid 7, halv 8 istället för att sova till 9 utan problem. Så dagen tillsammans blir längre och inte lika hetsig för vi hinner faktiskt göra saker tillsammans, som idag när vi kunde ge oss av hemifrån alla tre (Micke jobbar) vid strax efter 10, gå och handla i lugn och ro, åka tåg, laga lunch, ha lekträff, ta en promenad till, vila och sedan laga middag, bada och göra kväll.

Idag är första dagen sedan magsjukan som hon inte kräkts upp maten så det verkar också ha lugnat ner sig, peppar peppar. Vi har kunnat ge mat lika snabbt som innan magsjukan men inte vågat pressa henne på volymen så hon får fortfarande inte i sig tillräckligt för att växa men tillräckligt för att orka hålla igång. Kanske att vi till helgen kan vara tillbaka på samma volym som innan magsjukan. Tänk att det ska ta nästan två veckor att vara tillbaka ordentligt på banan igen..

Nu på kvällen bytte vi knappen, det var längesen sist, den har successivt gått sönder sista veckan, och vi har dragit oss för att byta den för vi vet att hon tycker det är fruktansvärt obehagligt. Men den lagar sig inte av sig självt utan måste bytas för att matningen ska fungera klockrent och ikväll bestämde vi oss för att göra det.

Det gick snabbt och smidigt, tack och lov att vi gjort det så många gånger förut, det hela var över på max två minuter inklusive förberedelser men under de två minuterna så gallskrek hon och spände ihop sin lilla kropp som en boll så mycket hon bara kunde. Micke bytte knappen och jag höll i armar och ben och hela tiden så skrek Sophie ”Neeeeej, du fåååår iiiinteeee!!!” och var helt uppgiven när det var färdigt. Ärligt talat var det inget jag hörde under själva bytet utan det var när Micke och jag pratade efteråt som han frågade ifall jag hade hört vad hon skrek. Alltså jag hörde ju under bytet vad hon skrek men jag noterade det inte utan det var först i efterhand det kom över mig. Varför blir det så?

Min teori är att det varit så många olika situationer där vi tvingats göra obehagliga men nödvändiga saker, för alternativet att inte göra dem finns inte för det är ett betydligt sämre alternativ, att vi som föräldrar i stundens hetta blivit lite avtrubbade. Om det nu är rätt ord. Det gör ju ont i själen när man tvingas göra saker mot sitt barns vilja men ingen av oss yppar några speciella känslor där och då. Det kommer oftast efteråt.

Som nu, barnen sover sedan länge, och jag ligger i sängen med extremt dåligt samvete för att vi var tvungna att vara skurkar mot henne ikväll. Sophie, om du läser det här när du blir äldre, jag och pappa är otroligt ledsna för de saker du tvingats genomgå hittills och för att vi från tid till annan tvingas göra saker mot din vilja. Förlåt. Vi försöker ha ditt bästa för ögonen hela tiden men ibland har vi varit tvungna att göra saker mot din vilja. Som att byta knapp t ex.

Några positiva saker som hände ikväll var däremot att hon inte kräktes efteråt, det brukar hon alltid göra när hon blir väldigt upprörd, hon lugnade ner sig snabbt och hon kunde få somna snabbt. Hon kunde också förmedla vad hon ville, fastän budskapet inte var vad vi önskade. Hon blir ju större för varje dag som går och att kommunikationen blir bättre är nästan bara en fördel.

Apråpå att somna snabbt så är det precis vad jag håller på att göra så nu passar jag på att önska godnatt till er alla. Jag hoppas att jag någon gång under nästa vecka också kan avslöja flera roliga saker som händer i vår, håll utkik!

Kram!

Röjigt efter playdate..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *