Bitter eftersmak

Så var vi hemma igen. Så märkligt att ha shorts och t-shirt ena dagen och stickad tröja och jacka nästa. Jag är tillbaka på kontoret sedan i fredags och Micke och barnen mjukstartar också med ytterligare några lediga dagar. På onsdag är det dags för Felicia att börja förskolan! Såå spännande. Hon är verkligen redo och jag tror att det kommer bli toppen för henne. Intressant att ha ”vanlig” vardag igen med hämtningar och lämningar och två jobbande föräldrar. Det är snart två år sedan vi båda jobbade samtidigt så det kommer helt klart att bli en omställning.

Resan har varit toppen på alla sätt och vis, vi har haft tid att umgås och tagit hand om varandra och även om fyra veckor är lång tid så har det verkligen susat förbi. Det har kommit en del blickar och kommentarer om Sophies utseende men det har varit på en okej nivå ändå även om det aldrig känns helt okej.

Däremot var vi med om den märkligaste och sjukaste situationen någonsin på flygplatsen på vägen hem.

Vi flyger ju då och då med Sophie och har hittills aldrig behövt uppvisa läkarintyg eller liknande, trots att vi alltid har det med oss. Kanske har det varit tursamt tidigare eller så har ingen gjort bedömningen att det behövt visats upp. Vid incheckningen står det normalt sett alltid en person som guidar en rätt med vilken kö man ska ta eller var man ska gå, inget undantag den här gången. Det är ganska folktomt så vi börjar gå mot incheckningsdisken och nästan framme vid linjen kommer personalen som hänvisar en rätt ikapp oss och kräver att få veta vad som ”hänt” med Sophie. Vi ledsnar, främst med tanke på att frågan uppkommer med jämna mellanrum och jag börjar (ursäkta språket) bli jävligt less på den, men kvinnan står på sig och kräver att få veta utan att förklara varför hon vill veta. Vi förklarar för henne att hon inte har med det att göra och ber henne gå därifrån. Men hon står på sig och verkar inte förstå varför vi är så upprörda. Det upplevs som om hon bara vill stilla sin egen nyfikenhet. Jag förklarar för henne att om vi behöver uppvisa ett läkarintyg av något slag så kan jag gladeligen göra det för berörd personal, alltså den som checkar in oss, och ingen annan. För ingen annan har med det att göra, speciellt så behöver inte hela personalstyrkan som jobbar vid incheckningen, vilka nu tillkommit till situationen, veta. Ingen frågar heller efter läkarintyg vid det här tillfället och en minst sagt irriterad situation uppstår. Till slut kommer chefen fram och förklarar att de måste veta för att kunna garantera hennes säkerhet ombord (?) för hon ser solbränd ut. Ja men alla måste inte veta försöker jag förklara för henne men den poletten trillar inte ner.

Visar chefen intyget och hon säger att de ändå inte kan checka in oss utan kommer sätta oss på standby för att det är slutligen upp till besättningen att göra den sista bedömningen. De måste således kunna få av vårt bagage snabbt och därför blir det standby. De kan garantera oss att till 90% sannolikhet kommer vi åka med planet men de kan inte garantera 100%. Slutligt beslut ligger hos besättningen på planet tydligen.

Jag känner mig verkligen kränkt och diskriminerad och tycker att det är ett grovt övertramp mot Sophies integritet. Dessutom känns det som om de maktmissbrukade genom att hota oss med att vi skulle riskera att inte komma med planet, läkarintyg till trots. Och sedan när är det egentligen hälsovådligt att flyga om man bränt sig i solen? (Även om så inte var fallet så var det argumentet som användes). Jag undrar om de hade agerat likadant om vi haft en rullstol med oss eller om det funnits någon annan sjukdom som inte syns lika mycket. Eller om den inte synts alls.

Vi ska skriva ner händelseförloppet och börja med att skriva till flygbolaget så får vi se vad de säger. Den värsta ilskan har lagt sig nu men den bubblar upp inom mig när jag tänker på det eller pratar om det.

Sista ordet är inte sagt under här iallafall.

En reaktion på ”Bitter eftersmak”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *