Tillväxtavdelningen

Fredagen den 5 september.

En hel vecka har gått sedan vattnet gick. Den mest intensiva veckan i mitt liv.

Vårt rum på tillväxtavdelningen är rena himmelriket jämfört med rummet på neo. Stort, ljust, rymligt och med utsikt över Årstaviken. Här ska vi alltså få bo alla tre tillsammans.

Sophie behöver fortfarande smörjas in var sjätte timme dygnet runt och hon ska sondmatas var tredje timme. Alarmen står på 7, 10, 13, 16, 19, 22, 01, och 04. 01 och 04 är tuffast att gå upp men vi får bra draghjälp av personalen och de kommer in och väcker oss på natten om vi inte vaknat av alarmet. Vi är inte redo att åka hem än men rummet på tillväxtavdelningen känns lite som hemma. Även om det fortfarande är kämpigt så är det en liten fristad. Vi har ett badrum på rummet och kan duscha när vi vill, vi behöver inte längre dela med de andra föräldrarna.

Sophie har en stark personlighet och mycket vilja redan från början. Hon protesterar högljutt när vi smörjer in henne och är inte beredd att förlika med oss. Eller är det en stark vilja? Kanske gör det ont på henne för att huden är öm. Vi vet inte om det är så och för att orka igenom insmörjningarna så väljer vi att tro att det är för att hon inte vill. Det här kanske låter konstigt i mångas öron, att välja att blunda för att ens barn kanske har ont men det var vad vi var tvugna att göra för att orka med. I ärlighetens namn tror jag att du skulle göra samma sak om det var ditt barn och du tvingades smörja in hen enligt ett schema för att hen inte ska bli sämre igen. För att hen ska må så bra som möjligt i det längre perspektivet så måste man ibland ta sig igenom kämpigare delar som att smörja in under vilda protester. Än idag vet vi inte riktigt vad som gör ont och vad som bara är avsaknad av tålamod när Sophie blir ledsen när vi smörjer in henne, men vi måste stålsätta oss för alternativet att inte smörja in finns inte.

Vi kämpar på med amningen men det går sådär. Jag blir stressad och hon blir frustrerad. Jag vet inte om ni försökt att äta med en liten plastslang i näsan och halsen någon gång, jag har inte gjort det men bara tanken på det får iallafall mig att inte vilja äta så det är inte så konstigt att hon inte vill.

Sophies hud blir till slut bättre och hon är inte alls lika röd som hon var i början, hon har en nästan normal hudfärg. Hon får slippa plastpåsen runt kroppen och en slags hopp om att få komma hem tänds, men hon är fortfarande torr och har problem med saltvärdet.

Efter ytterligare ett par dagar kan vi få ta bort sonden för hon har gått upp lite till i vikt och vi får till och med vår första permission. Vi får ta med henne utanför sjukhusets väggar.

Lyckan.

 

 

Det finns ljusglimtar också

Det är lätt att bara beskriva det som varit jobbigt för oss och det som varit svårast, men det finns ju trots allt ljusglimtar också.

Tillbaka till neo.

Jag repar mig snabbt från kejsarsnittet och efter ett par dagar lyckas sköterskorna ordna ett rum till mig och Micke på neo. Äntligen, ett steg närmre Sophie. För hon ska heta Sophie. Det var länge vårt favoritnamn om det skulle bli en tjej, och när det blev en tjej och hon dessutom kändes som en Sophie så fick det bli så. Men vi kallar henne Kakan för hon har en söt doft runtomkring sig, som en nybakad chokladkaka. Lilla Kakan. Helt insmord i vaselin, från topp till tå. Till och med hennes tjocka mörka hår har de smort med vaselin för att hon ska få behålla vätska i kroppen och inte bli så torr.

Dag två på neo så började hon fjälla. Det var som att hon tappade översta hudlagret på hela kroppen, ömsade skinn som en liten orm. Hon får fortfarande dropp men blir lite bättre hela tiden. Kämpar mot det jäkla saltvärdet som inte vill stabilisera sig. Jag har nog aldrig varit så fokuserad på ett provresultat som då. Vad är värdet? Har det gått upp eller ner? Halva mitt liv kretsar kring det där saltvärdet. Saltvärdet är viktigt för att de tror att hon tappar vätska genom huden och då visar det på om hon är uttorkad eller inte. Ju mindre vätska i kroppen, desto högre saltvärde.

Det är fridfullt på avdelningen på kvällarna och nätterna, på dagarna är det mer full fart och spring på både personal och besökare. Sophie vårdas fortfarande på en akutavdelning men vårt rum ligger bara på andra sidan korridoren så vi kan vara hos henne nästan hur mycket som helst. Hon är fortfarande ganska svag och orkar inte äta själv så man har bestämt att hon ska få ha en nässond tills hon är piggare och vi lär oss därför att sondmata henne. Oj vad läskigt det var första gången. En pytteliten slang som går in i näsan och ner i magsäcken på en pytteliten människa. Jag var så rädd för att vi skulle ge henne för mycket mat och för snabbt, att hon skulle sprängas inifrån. Men vi lär oss till slut ett lagom tempo och hon lägger till och med på sig lite i vikt.

Det finns en stor fördel med att vara på neonatal som nybliven förälder och det är att vi har alla möjliga sköterskor runt oss, sjuksköterskor, undersköterskor och barnsköterskor dygnet runt. Lite som en stor grekisk (ta inte illa upp) familj men med specialistkompetens. De vårdar Sophie och ser samtidigt till att jag och Micke mår så bra vi kan. De påminner oss om att äta, sova och att ta oss ut utomhus. De låter oss sova på nätterna så att vi orkar med dagarna och de flesta är helt fantastiska med Sophie. Jag minns speciellt två sköterskor som verkligen gjorde avtryck på oss. Den ena som bara genom att uppenbara sig på avdelningen gjorde livet lättare för oss. Jag kan inte ens beskriva vad det var hon gjorde mer än att hon verkligen brann för sitt jobb och sina pyttesmå patienter. Om någon av bebisarna var ledsen och mamma och pappa inte var i närheten så var hon där direkt och lyfte upp, sjöng och tröstade. Hennes lugn smittade av sig på oss och jag tror att vi till och med skrattade tillsammans med henne för första gången på vad som kändes som väldigt länge.

Den andra sköterskan jobbade bara kvällar och nätter så henne träffade vi inte så mycket eftersom vi ofta gick och la oss när hennes pass började. Hon var den första som fick mig att inse att Sophie var mitt barn och inte sjukhusets som vi fick låna då och då.

En tidig morgon knackar det på dörren till vårt rum och in kommer sköterskan med Sophie. Hon har suttit med Sophie i knäet nästan hela sitt pass och sjungit och vaggat henne medan vi sov och nu kommer hon in till oss och säger ”jag tror att det är någon som vill vara med sin mamma och pappa”. Hon lämnar över Sophie till oss och för första gången sedan hon hamnade på neo är vi tillsammans alla tre på ett eget rum, utan andra runtomkring oss. Bara vi tre. Den stunden kommer för alltid vara en av de bästa stunderna i mitt liv. 

Dagarna på neonatal går förvånansvärt fort och Sophie repar sig snabbt. Det så viktiga saltvärdet har börjat stabilisera sig och komma ner i mer normala nivåer och även om det fortfarande är högt så behöver hon inte droppet längre. Vi blir redan efter en knapp vecka på intensiven flyttade till en tillväxtavdelning.

Vi är ett steg närmre hem. 

 

En stjärna är född

Först och främst, tack! Tack för alla era fina kommentarer, både här och på Facebook. De värmer ända in i själen. Jag hoppas att ni vill fortsätta läsa och dela gärna bloggen bland vänner och bekanta.

Fredagen den 29 augusti 2014. 

Jag har en tid hos barnmorskan på morgonen och ganska snabbt visar det sig att mina värden blivit sämre. Hon skickar mig omgående till Specialistmödravården på Södersjukhuset för extra kontroller. Efter en hel dag full av kontroller av mig och bebisen får vi åka hem. Precis innan vi åker hem får vi beskedet att det inte kommer att komma någon bebis den här helgen, det finns inga tecken på det alls. Vi får en ny tid för kontroll på måndag morgon.

Micke ska till en kompis och äta. Jag vill bara vara hemma och vila så jag slökollar lite på tv, pratar med en vän i telefon. Vi skämtar om att jag inte packat godis till BB-väskan än, men det är ju lugnt. Jag har gott om tid på mig att köpa godis.

I samma stund som vi lägger på får jag världens magknip. Jag reser på mig och plötsligt går vattnet. Ringer Micke och han kastar sig hem. Kör som en blådåre tydligen för han är hemma på 10 minuter. Värkarna startar omgående och blir snabbt regelbundna. Det verkar som om bebisen spelat alla ett spratt under dagen för nu är det dags. Nu. Händer. Det. Vi ska bli föräldrar på riktigt. Spänningen och nervositeten i bilen på väg till förlossningen är helt obeskrivlig. Nu finns det ingen återvändo. Nu sitter vi på planet på väg mot drömresmålet.

Jag har en fantastisk förlossning, allt går som planerat och som vi föreställt oss att det skulle vara. Det är en tjej precis som vi gissat och hon är en kopia av sin pappa, inte ett enda drag verkar hon ha fått från mig. De första minuterna är helt magiska och går inte ens att beskriva. Jag är så lycklig som jag aldrig varit förut, det går ett rus genom hela kroppen, om och om igen. Micke kommer med henne till mig och jag får hålla henne för första gången. Än idag får jag fjärilar i magen när jag tänker på det.

Jag förlöstes med kejsarsnitt, också enligt plan, och rullas iväg till uppvaket så att de kan hålla extra koll på mig de första timmarna. Micke och tillskottet får ett par timmar på tu man hand för att lära känna varandra. Till slut är det äntligen dags för mig att ansluta till resten av familjen. Vilken känsla! Rullas in till vårt rum och där ligger hon. Så himla liten och så grymt fin. Utan tvekan det bästa vi gjort någonsin.

Redan där, ett par timmar gammal, är hon en liten stjärna och i mina ögon lyser hon klarast av alla andra stjärnor. 

Lördagen den 30 augusti kl 01.56 föds vår dotter. 3.630 gram tung och 51 cm lång.

Tio fingrar, tio tår.

Börja från början

Då är dagen kommen för det jag funderat på i snart ett års tid. Nu är det alltså dags.

Bloggen.

Jag har länge funderat på var jag ska börja, i vilken ordning bör saker o ting berättas och på vilket sätt? Vad är syftet med bloggandet? För vem skriver jag? Skrivandet är väl huvudsakligen till för min egen del och ett sätt att ventilera tankar och funderingar. Däremot är huvudsyftet att sprida ett budskap; annorlunda är inget annat än annorlunda. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda och det är okej. Vilken ordning saker o ting ska berättas i, det vet jag inte riktigt men jag antar att det bästa är att börja från början.

Torsdagen den 2 januari 2014. Vi ska bli föräldrar. Stort. Den 14 september samma år är det beräknat till.

Jag har en helt okej graviditet. Ganska illamående i början (klassiker?) och det släpper först i mitten av graviditeten. Får så pass mycket foglossning att jag blir sjukskriven i början av maj på heltid. Mot slutet av graviditeten börjar jag uppvisa tecken på havandeskapsförgiftning och får gå på täta kontroller hos barnmorskan. I övrigt är det en härlig tid. Bebisen mår bra. Vi går förväntansfulla och planerar och fantiserar om vem det är som kommer att flytta in hos oss,  tänk att vi ska bli tre! Helt galen tanke. Vi väljer att inte ta reda på vilket kön bebisen har men vi tror båda att det blir en tjej, det har vi sagt från dag ett.

Att vänta sitt första barn. Det är speciellt på så många sätt, nästan varje dag är en första gång för något. Att vänta barn innebär också att drömma, planera, fantisera om framtiden och vad som kommer. Lite som att planera en drömsemester. Hur kommer livet att bli? Vem är det som kommer? Vad ska hen heta?

Jag hade aldrig en tanke på att vi skulle kunna få ett sjukt barn. Det man peppras med under graviditeten är ”huvudsaken är att hen har tio fingrar och tio tår”, alltså är frisk. Tanken att få ett sjukt barn var så osannolik. Vi är båda friska och våra föräldrar är friska. Vi har inga speciella sjukdomar i släkten, någon har högt blodtryck och någon har haft eksem. Annars inget. Bebisen i magen visade ju inte heller några tecken på att må dåligt. Alla ultraljud såg bra ut. Hjärtat slog snabba, starka slag vid varje kontroll. Vi hade oddsen på vår sida.

Är det något man inte planerar för så är det ett sjukt barn. Vi gjorde iallafall inte det.