Hon är sjuk

Jag tror inte att vi sover så mycket, ett par timmar på sin höjd. Det är en märklig känsla att vakna i ett rum utan sin nya kärlek, ovetandes om hon haft det bra eller hur hon mår. När vi vaknar minns jag att vi åkte direkt ner till neonatal för att se hur det var med henne. Sen minns jag bara svagt.

Var det då de sa att hon var sjuk? Jag vet inte. Jag tror inte det, det måste ha varit senare.

Hon verkar må sådär, värdena verkar vara samma som under natten, men ingen vet ännu vad som är fel. Om något är fel. Vi vet definitivt inte. Vad vi vet är att hon kommer att få stanna på neonatal och vi på BB. Barnmorskorna vill inte släppa iväg mig än.

När frukosten serveras i matsalen går Micke dit för att hämta. Tar med sig tillbaka till rummet så att vi kan äta utan att se de andra föräldrarna och deras barn. Är det något jag minns från de första dygnen så är det huggen i magen som kom varje gång jag såg andra föräldrar i korridoren med sina små nyfödda i plastkorgarna. De såg så lyckliga ut. Jag var också lycklig för att hon var här, men samtidigt fruktansvärt olycklig över att inte få ha henne hos oss.

Redan här infinner sig en känsla i kroppen – orättvisan. Att något så fint kan vara så djupt orättvist. 

Under dagen på söndagen så får vi beskedet att de kommer att hålla kvar henne på neo ett par dagar till. De tror att hon har något problem med huden men de vet inte vad. Hon är fortfarande röd och saltvärdet är fortfarande högt. Vi blir lovade att en hudläkare ska komma och titta på henne på måndagen.

Måndag morgon kommer och så också hudläkaren. Hudläkaren med stort H ska det visa sig, för oj vad hon är bra. Saklig, professionell och lugn. Det är inte bara hudläkaren som kommer förresten. En hel armé med läkare, sköterskor, läkarstudenter och en kurator ansluter till vårt hörn på avdelningen. Inte ens då förstår jag vidden av allting.

De talar om för oss att vår dotter troligtvis har en svår, ovanlig och allvarlig hudsjukdom men att de inte vet vilken ännu. De säger att hon måste smörjas in med vaselin regelbundet, dygnet runt, och att kroppen ska vara invirad i en plastpåse för att förhindra att hon tappar mer vätska genom huden. De tror att det är den bästa vägen för att hålla ner hennes saltvärden. Vi får också besked om att det kommer att dröja länge innan vi kommer hem. De vill att vi ställer oss in på att vara kvar en månad på neonatal. Minst.

Vi som planerat för en drömsemester. Suttit på planet på väg till den bästa plats du kan tänka på. Nu ropar piloten ut i högtalarna att vi ska åt någon helt annanstans. 

 

Första dygnet

Det kommande inläggen är lite svårare och tyngre att skriva, för jag minns inte alltihop. 

Vi har till slut fått ett rum på BB där vi kommer att stanna ett par nätter innan vi får åka hem. Mest för att se så att jag återhämtar mig efter snittet och att lilltjejen kommer igång med amningen.

Första dagen har varit något dimmig, vi har inte sovit några längre stunder och all energi går åt till att lära känna vår nya familjemedlem. Under dagen så har två olika barnläkare varit och tittat på henne för att se så att hon mår bra, och det verkar hon göra. Hon är ganska röd fortfarande, men de tror att det kommer att lägga sig. För en del barn kan det tydligen ta tid.

Det börjar närma sig natt igen och vi ska försöka sova lite. Hon är inte helt nöjd och lite kall så jag sätter på henne en pyjamas och försöker amma. Vi har haft fönstret lite öppet för att vädra och jag får genast dåligt samvete för att vi kylt ner henne. Micke somnar ganska ovaggad och det är bara jag och stjärnan. Efter en stund ger jag upp amningsförsöken, hon verkar inte vilja men är fortfarande inte nöjd.  Ringer på klockan och in kommer en barnmorska som försöker hjälpa mig med amningen. Hon konstaterar också att lilltjejen (hon hade inte fått något namn än) är kall så hon tar tempen. 35,8. Barnmorskan vill ta ett blodprov också för att kolla något som jag inte minns. Springer iväg med provet och ganska snabbt kommer hon tillbaka med en läkare. De förklarar för mig att de kommer att köra ner henne till neonatalen för att hon behöver lite hjälp, hon har lågt blodsocker och höga salthalter i kroppen. Dessutom är hon fortfarande väldigt röd så de vill ha henne där över natten för att hålla koll på henne. Inget mer än så.

Jag erbjuds att följa med vilket jag tackar ja till.

Jag hade där och då väldigt dålig koll på vad neonatalavdelningen var för något. I min värld var det ett ställe där man tog hand om de riktigt små bebisarna, prematurerna. Att hon skulle vara där för att få lite extra övervakning kändes inte så allvarligt. Minnet av besöket på neonatal är väldigt vagt, dels var jag trött men dels också lite chockad över att hon skulle vara kvar där över natten utan oss. Och vi på BB utan henne. För så var det. I och med att jag var snittad så fick jag inte lämna BB längre stunder, mest för att de ville ha koll på att jag repade mig.

Iallafall, väl nere på neonatal så börjar de koppla upp henne mot alla möjliga maskiner så som syresättning och hjärtfrekvens. Här börjar jag bli lite orolig, för jag fattade aldrig att ”hålla lite koll” skulle innebära alla dessa slangar och sladdar. Hon är ju till synes frisk och verkar bara behöva lite extra hjälp.

En ganska vresig sköterska försöker sätta en nål i handen på henne för att de ska kunna ge henne dropp men lyckas inte.

Det här är mitt starkaste minne från den natten, hur hon står och håller min bebis till synes hårt i handen och suckar högt för att det inte går att sätta nålen. Helt obrydd om att jag sitter bredvid.

Till slut så lyckas det och de kan ge droppet. Klockan närmar sig väl fyra på morgonen och jag inser att jag måste lämna henne. En sköterska rullar ut mig ur rummet och genom korridoren upp till mitt och Mickes rum. Då kommer de, tårarna, och vill inte sluta rinna. Tillbaka på rummet väcker jag Micke och försöker att återge vad som precis hänt men jag tror inte att jag lyckas förmedla allt för jag hulkar mest. Mest är jag ledsen för att det känns så snopet att hon ska vara kvar där. Hon har ju precis kommit till oss och nu ska vi vara utan henne direkt.

Här sitter vi alltså, två nyblivna föräldrar, ovetandes, utan vårt barn i ett kalt rum på BB. Ovetandes om vad som komma skall.

En stjärna är född

Först och främst, tack! Tack för alla era fina kommentarer, både här och på Facebook. De värmer ända in i själen. Jag hoppas att ni vill fortsätta läsa och dela gärna bloggen bland vänner och bekanta.

Fredagen den 29 augusti 2014. 

Jag har en tid hos barnmorskan på morgonen och ganska snabbt visar det sig att mina värden blivit sämre. Hon skickar mig omgående till Specialistmödravården på Södersjukhuset för extra kontroller. Efter en hel dag full av kontroller av mig och bebisen får vi åka hem. Precis innan vi åker hem får vi beskedet att det inte kommer att komma någon bebis den här helgen, det finns inga tecken på det alls. Vi får en ny tid för kontroll på måndag morgon.

Micke ska till en kompis och äta. Jag vill bara vara hemma och vila så jag slökollar lite på tv, pratar med en vän i telefon. Vi skämtar om att jag inte packat godis till BB-väskan än, men det är ju lugnt. Jag har gott om tid på mig att köpa godis.

I samma stund som vi lägger på får jag världens magknip. Jag reser på mig och plötsligt går vattnet. Ringer Micke och han kastar sig hem. Kör som en blådåre tydligen för han är hemma på 10 minuter. Värkarna startar omgående och blir snabbt regelbundna. Det verkar som om bebisen spelat alla ett spratt under dagen för nu är det dags. Nu. Händer. Det. Vi ska bli föräldrar på riktigt. Spänningen och nervositeten i bilen på väg till förlossningen är helt obeskrivlig. Nu finns det ingen återvändo. Nu sitter vi på planet på väg mot drömresmålet.

Jag har en fantastisk förlossning, allt går som planerat och som vi föreställt oss att det skulle vara. Det är en tjej precis som vi gissat och hon är en kopia av sin pappa, inte ett enda drag verkar hon ha fått från mig. De första minuterna är helt magiska och går inte ens att beskriva. Jag är så lycklig som jag aldrig varit förut, det går ett rus genom hela kroppen, om och om igen. Micke kommer med henne till mig och jag får hålla henne för första gången. Än idag får jag fjärilar i magen när jag tänker på det.

Jag förlöstes med kejsarsnitt, också enligt plan, och rullas iväg till uppvaket så att de kan hålla extra koll på mig de första timmarna. Micke och tillskottet får ett par timmar på tu man hand för att lära känna varandra. Till slut är det äntligen dags för mig att ansluta till resten av familjen. Vilken känsla! Rullas in till vårt rum och där ligger hon. Så himla liten och så grymt fin. Utan tvekan det bästa vi gjort någonsin.

Redan där, ett par timmar gammal, är hon en liten stjärna och i mina ögon lyser hon klarast av alla andra stjärnor. 

Lördagen den 30 augusti kl 01.56 föds vår dotter. 3.630 gram tung och 51 cm lång.

Tio fingrar, tio tår.

Börja från början

Då är dagen kommen för det jag funderat på i snart ett års tid. Nu är det alltså dags.

Bloggen.

Jag har länge funderat på var jag ska börja, i vilken ordning bör saker o ting berättas och på vilket sätt? Vad är syftet med bloggandet? För vem skriver jag? Skrivandet är väl huvudsakligen till för min egen del och ett sätt att ventilera tankar och funderingar. Däremot är huvudsyftet att sprida ett budskap; annorlunda är inget annat än annorlunda. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda och det är okej. Vilken ordning saker o ting ska berättas i, det vet jag inte riktigt men jag antar att det bästa är att börja från början.

Torsdagen den 2 januari 2014. Vi ska bli föräldrar. Stort. Den 14 september samma år är det beräknat till.

Jag har en helt okej graviditet. Ganska illamående i början (klassiker?) och det släpper först i mitten av graviditeten. Får så pass mycket foglossning att jag blir sjukskriven i början av maj på heltid. Mot slutet av graviditeten börjar jag uppvisa tecken på havandeskapsförgiftning och får gå på täta kontroller hos barnmorskan. I övrigt är det en härlig tid. Bebisen mår bra. Vi går förväntansfulla och planerar och fantiserar om vem det är som kommer att flytta in hos oss,  tänk att vi ska bli tre! Helt galen tanke. Vi väljer att inte ta reda på vilket kön bebisen har men vi tror båda att det blir en tjej, det har vi sagt från dag ett.

Att vänta sitt första barn. Det är speciellt på så många sätt, nästan varje dag är en första gång för något. Att vänta barn innebär också att drömma, planera, fantisera om framtiden och vad som kommer. Lite som att planera en drömsemester. Hur kommer livet att bli? Vem är det som kommer? Vad ska hen heta?

Jag hade aldrig en tanke på att vi skulle kunna få ett sjukt barn. Det man peppras med under graviditeten är ”huvudsaken är att hen har tio fingrar och tio tår”, alltså är frisk. Tanken att få ett sjukt barn var så osannolik. Vi är båda friska och våra föräldrar är friska. Vi har inga speciella sjukdomar i släkten, någon har högt blodtryck och någon har haft eksem. Annars inget. Bebisen i magen visade ju inte heller några tecken på att må dåligt. Alla ultraljud såg bra ut. Hjärtat slog snabba, starka slag vid varje kontroll. Vi hade oddsen på vår sida.

Är det något man inte planerar för så är det ett sjukt barn. Vi gjorde iallafall inte det.