Blodig eftermiddag

Här har vi haft drama ikväll vill jag lova. Sophie ramlade med sin cykel och tog emot sig med munnen så blodet forsade. Två tänder har fått sig törnar och det fattas småbitar. Typiskt nu när det är helg och tandläkaren ledig.. Tänderna sitter kvar som tur är och de sitter fast så ingen anledning att rusa till tandakuten utan vi avvaktar och försöker få en tid hos Eastman på måndag.

På måndag ska vi dessutom till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att kolla upp hennes ena stortå efter operationen (juni förta året) då det börjat växa ut en bit nagel där det inte ska finnas nagel. Min amatöranalys är att de helt enkelt inte tagit bort ordentligt med nagelanlag vid operationen och det är det som nu växer ut. Men jag är ju inte läkare.

Så lite halt familj här hemma, två barn med totalt tre trasiga tänder, en gigantisk fläskläpp och en mamma med sträckt ljumske som bokstavligt talat haltar omkring. Tur att Micke mår bra och kan ta hand om oss andra.

Hur mår ni andra? Har ni en bra start på helgen?

Antiklimax

Fick ett samtal från Akademiska idag, de är tvungna att ställa in ätträningen nästa vecka p g a sjukdom och eventuellt även veckan därpå av samma anledning. Luften gick ur oss lite här hemma, vi har ju peppat och preppat så länge för att åka dit och så blir det inte av.. Vi skulle höras mot slutet av nästa vecka för att definitivt bestämma hur det blir och vilka datum/upplägg de kan erbjuda, så i dagsläget vet vi inte så mycket mera tyvärr.

Deppigt och störigt på ett sätt men det är ju vad det är. Ätträningen fortsätter ju hemma ändå och den är ju inte inställd för alltid utan just nu är det bara en av tre planerade veckor.

Mitt stora lilla hjärta.

Allt möjligt blandat

Hej på er!

Tänk att i måndags när jag la ut en bild på Instagram tänkte jag att jag skulle uppdatera bloggen bara någon timme senare. Det blev aldrig av och en timme blev tre timmar och tre timmar blev 12 och till slut sitter jag här, 48 timmar efter att jag tänkt uppdatera er. Åh det ljuva småbarnslivet.. Nu är det dags iallafall!

Förra veckan var min sista egna föräldralediga vecka och jag passade på att ägna mig extra mycket åt barnen och att försöka vara en extra härlig mamma. Valde mina strider med barnen och försökte leka och umgås så mycket som möjligt. Det gick ganska bra faktiskt om jag får säga det själv.

Den här veckan är både jag och Micke lediga och försöker köra någon slags överlämning samtidigt som vi passar på att genomföra ett par projekt hemma och faktiskt bara umgås. Jag antar att det är likadant för de flesta småbarnsfamiljer men en del grejer verkar bara inte bli gjorda, hopplöst bortprioriterade. Typ som att städa bilen på insidan eller rensa i förrådet.

Vårt förråd har varit ett enda kaos sedan vi flyttade in i huset för tre år sedan för det har alltid varit något som kommit emellan men idag har vi äntligen tagit oss i kragen och rensat och organiserat ordentligt. Känner mig som en ny människa faktiskt! Ni läser ju inte här för att ni är intresserade av vårt förråd såklart men jag tycker det blir ganska talande för hur det kan vara att vara funkisförälder, eller vanlig förälder för den delen med. Men tre år är lååång tid utan att göra något och då är både jag och Micke driftiga människor. Jaja, sluttjatat om förrådet.

Sophie går sista dagarna på förskolan nu innan ätträningen drar igång nästa vecka och det ska bli så spännande! Hon har gjort enorma framsteg de sista veckorna och har till och med svalt en liten bit spaghetti! Just nu är hon mest intresserad av spaghetti och makaroner och då får vi helt enkelt försöka komma ihåg att servera det varje måltid. Hon har dessutom en period nu när hon vill vara bebis och vill gärna ha napp och igår till middagen ville hon att jag skulle mata (!) henne. Döm av min förvåning när hon faktiskt också gapade och accepterade att ha makaronen i munnen. Tidigare har hon velat bli matad men sedan ratat skeden när vi närmat oss munnen men inte igår alltså. Vid ett tillfälle hade hon FEM makaroner i munnen samtidigt. FEM!

Idag ville hon bli matad igen men då med en makaron i taget. Till slut tappade hon intresset och gav sig på att slicka på en rödbeta istället, något hon aldrig visat intresse för tidigare. I helgen gick hon och slickade på en Calippo massor med gånger, så det händer verkligen grejer nu. En riktigt lyckträff med tajmingen av ätträningen. Har också varit och lämnat spaghetti i skolköket så att hon kan få det även där. Kanske lossnar det ännu mer då, kanske inte.

Annars har vi inte gjort så mycket, Felicia klättrar på som vanligt och är numera portad från köket efter att hon klättrat upp på en del av köksbänken och ramlat ner därifrån. Det gick bra som tur var men herregud vad läskigt det var. Hon är verkligen en liten äventyrare den där lilla. Snabb som en iller och alltid ett blåmärke någonstans efter något nytt äventyr. Fina unge. Idag har vi varit hos tandläkaren för hon slog av en liten bit av ena framtanden igår när hon kröp och snubblade med nappen i munnen. Alltid är det något.

Hur mår ni alla fina?

Intresset ökar..

Krupp

Hej vänner,

Påsken och tiden sprang ifrån mig, här har det varit fullt upp. Vår påskhelg började ju något dramatiskt med att Sophie ramlade i trappan och bet sig i tungan, det verkar nu vara läkt. Tänderna är kollade och tungan likaså och sista kollen gör vi på fredag då vi ska tillbaka till tandläkaren en sista gång för den här gången. Tre gånger på två veckor, det ni!

Annars tycker jag att Sophie mår väldigt bra just nu. Vi gjorde ytterligare en behandling i helgen som var och det gick hur bra som helst. Både jag och Micke var helt mållösa, vi fick sätta fast nålen utan några tårar och utan att hålla fast benet. Snacka om framsteg! Så imponerad.

Veckan efter påsk blev barnen förkylda och jag likaså så mycket energi har gått åt till att se till att vi alla skulle bli friska och hålla hushållet i rull. När vi trodde att förkylningarna var borta så överraskade Felicia oss med ett kruppanfall natten till idag så hon, jag och Micke har varit lite mosiga idag. Det var hennes första anfall och vårt också för den delen och det var verkligen obehagligt. Kämpigt att se henne så hängig och ha så jobbigt med andningen under en längre tid. Till slut ringde vi i samråd med 1177 efter en ambulans och de hjälpte henne att inhalera adrenalin. Hostandet och kraxandet fortsatte dock hela natten så till slut satte vi oss i hennes rum med öppet fönster och då kunde hon äntligen somna. Besökte vårdcentralen imorse och fick betapred vilken nu verkar ha hjälpt litegrann.

Ska precis krypa ner i sängen med henne och hoppas på att den här natten blir lugnare. Är det inte det ena så är det det andra..

Onsdagsdrama

Godmorgon!

En snabb uppdatering innan ett snabbt besök hos tandläkaren idag. Sophie ramlade i en stentrappa igår och tog emot sig med munnen så vi testade närakuten i Nacka igår kväll. Hon bet sig hårt i tungan och har ett jack på undersidan och ett litet sår på ovansidan. Ingen fara och inget hål säger doktorn och vi ska vänta på att det läker ihop. Hon verkar ha ganska ont i munnen och är inte så pigg på att visa upp hur det ser ut så det är lite svårt att avgöra. Får alvedon så hoppas att det dämpar litegrann för henne.. Blev sjukt bra bemött på närakuten, verkligen plus i kanten!

Fick en akuttid hos tandläkaren idag för att kolla tänderna på henne så ska snart packa ihop barnen och åka in mot stan. Väntar också på att Sachsska ska ringa tillbaka så vi kan stämma av penicillindosen och eventuellt höja den i och med att det är ett sår. Pratade med specialistvården nyss och de trodde inte vi skulle behövs göra det men ville att vi skulle stämma av med hudmottagningen för säkerhets skull.

Nu packa, vi hörs lite senare!

Äntligen måndag!

Måndag hörni och påskvecka. Solen skiner och snön har nästan smält undan i Stockholm. Det är verkligen härligt ute just nu!

Här har jag haft värsta supermammamåndagen, Micke är på kurs den här veckan och Sophie hade en tid hos tandläkaren idag så jag har råddat barnen själv heeeela dagen. Och det har varit så härligt! På riktigt härligt, inte sådär ironiskt härligt som det kan vara ibland vissa andra svettiga dagar. Sophie hade tid kl 13 vid Odenplan och det var på sätt och vis en lite dum tid eftersom den var mitt i lunchen för Felicia men jag bestämde mig redan igår för att vi skulle försöka äta lunch på något ställe inne i stan istället för att äta hemma och stressa dit. Dessutom gjorde vi ett litet äventyr av det och åkte kommunalt fram och tillbaka vilket visade sig vara ett riktigt genidrag. Felicia kunde nämligen sova på tåget och jag fick lite tid ensam med Sophie vilket gjorde henne from som ett lamm och hon har varit sjukt harmonisk hela dagen. Inget gnäll alls. Harmoniska barn ger harmonisk mamma, det är sedan gammalt. Dessutom bestämde jag mig i sista stund för att skrota lunchplanerna (bara tanken på utelunch i lunchrusningen i kombination med två barn varav en multiallergiker gav mig magknip) och istället packa matlåda till oss allihop och äta i väntrummet hos tandläkaren istället. Det gäller att vara snäll mot sig själv när man kan. Allt det här resulterade i att vi hade en halvtimmes marginal på vår sida i väntrummet och kunde hänga och bara umgås istället.

När det var dags för Sophies tur drog båda barnen i förväg med tandläkaren in i rummet och lämnade en mållös mamma bakom sig. Inne i undersökningsrummet kastade sig Sophie upp i stolen och började borsta tänderna innan jag hann sätta mig ner. Det gick verkligen kanon hela tiden hos tandläkaren och de kunde till och med räkna tänderna med ett instrument och hon accepterade det utan problem. Nästa gång ska vi försöka skrapa bort lite tandsten, väldigt spänd på hur det kommer att gå. Tydligen får man tandsten lättare ifall man inte tuggar med tänderna.

Väl hemma igen har vi lekt och lagat mat och fortfarande inget gnäll, helt otroligt alltså. Nu sover båda barnen sedan ett tag tillbaka och jag väntar in Micke som är på hockey.

Så tacksam för att jag fick den här fina dagen med barnen!

I helgen gjorde vi den fjärde immunglobulinbehandlingen och liksom sist gjorde vi den hemma. Inget spill av läkemedel den här gången och inget stick i utkanten av av bedövningsområdet heller så för att summera gick det bra. Hon blev märkligt väldigt ledsen när vi skulle ta bort nålen men annars inga tårar alls. Håret växer som tusan och huden mår fortfarande bättre än tidigare även om hon får utbrott emellanåt iallafall. Sex månader är det sagt att vi ska köra så för tillfället återstår det fyra innan vi ska utvärdera.

Nu till vårens spännande nyheter..

Det är äntligen klart att vi ska få komma tillbaka till Akademiska i maj för att fortsätta ätträningen! Åtta dagar blir det totalt, fördelat på tre veckor. Vi trodde inte att vi skulle få komma tillbaka förrän tidigast efter sommaren men de lyckades klämma in oss och det är vi såklart väldigt glada för. Hon gör framsteg hela tiden och vår känsla är att det kanske kan vara så att de här åtta dagarna faktiskt ska kunna hjälpa henne att tugga och svälja..!

Så fortsatt otroligt spännande den här våren alltså!

Hjälper till att städa efter middagen.

Hoppas på mer sånt här i vår

Tillbaka på 12

Hej!

Så var det måndag igen, efter en helg som gick i lugnt tempo men ändå alldeles för snabbt. Varför är det alltid så? Veckorna består mer och mer av måndagar och fredagar tycker jag, någon mer som har samma känsla?

Vår helg började faktiskt inte på ett så kul sätt. Sophie var på utflykt till biblioteket med en grupp kompisar från föris och när jag hämtade på eftermiddagen berättade en av pedagogerna att ett gäng tanter uppmärksammat barnen när de gått in i centrum.

Eftersom jag inte var där själv kan jag inte återge exakt vad som sades men det var något i stil med ”Åh titta vad gulliga barn.” Och så hade de tittat på lilla gruppen med kompisar och sedan när de fick syn på Sophie så hade en av tanterna typ dragit efter andan och utbrustit ”Men titta! Vad röd. Har hon brännskadat sig?”

Varpå den av pedagogerna som var närmast direkt gett onda blickar men inte sagt något för att hon var osäker på om Sophie hade hört något eller inte och hon ville inte göra en stor grej av det. Hjärtat går i tusen bitar om och om igen när jag tänker på det. Sophie har inte sagt något om det så jag är ganska säker på att hon inte hörde något som tur är. Jag vet att det finns folk och så finns det FOLK som inte vet hur man beter sig och som nödvändigtvis måste häva ur sig kommentarer men jag blir faktiskt förbannad för att min gulliga, rara, kloka och fina dotter inte kan få vara den hon är i lugn och ro och åka till biblioteket med sina kompisar utan att hennes utseende ska vara för allmänhetens påpekande. Det är för jävligt rent ut sagt. Jag tycker ändå att pedagogen gjorde rätt in den situationen och heder till henne och hennes kollegor för att de står upp för Sophie i alla väder.

Så fredagseftermiddagen gick lite i depptecken men vände ganska snabbt till pepp eftersom.. håll i er nu.. Sophie ÅT en klubba!! Hon har gjort framsteg med klubbor och har accepterat att ha dem i munnen ett par gånger och i fredags åt hon alltså upp klubban! Det var en väldigt stolt tjej som somnade nöjt efter en smärre sockerchock. Det är otroligt häftigt att få följa hennes utveckling kring maten och ätandet och jag har en känsla av att det kanske är i år det släpper.

Helgen har som sagt varit lugn och gått lite i återhämtningens tecken. I lördags bjöd vi med bästa kompisen på biodejt, hur mysigt som helst, och sedan premiärfikade vi utomhus i solen på framsidan. Barnen lekte i snön och åkte årets förhoppningsvis sista pulka. Igår fixade vi hemma och jag och Sophie smet iväg själva och handlade och tvättade bilen. Så mysigt att spendera tid på tu man hand med den här fantastiska varelsen. Helgen avslutades med årets första löptur och en söndagsmiddag. Det är inte många veckor kvar av min föräldraledighet nu (sex stycken för att vara exakt) och jag tänker passa på att maximera dem så gott jag kan.

Idag var vi på rutinkontroll på sjukhuset, inget speciellt egentligen. Vi pratade om hur vi kan optimera de inflammationsdämpande krämerna och använda dem på smartast sätt och sedan diskuterade vi allergierna lite. De flesta allergierna har hon väldigt höga värden på, vilket innebär att de troligt inte kommer att växa bort men vi fick ett halvt okej på att eventuellt i framtiden kanske (ni hör kanske att det är ganska långt borta) provocera avokado och se hur hon reagerar på det. Men just nu är det inte aktuellt, vi vill absolut inte störa ätträningen med en allergisk reaktion i munnen.

Tråkigt idag var att hon gått ner 800 gram den senaste månaden, troligtvis som en följd av magsjukan, och vi är nu tillbaka på 12 kg igen. Tur att vi äntligen är tillbaka på samma sondvolymer som innan magsjukan iallafall.

Efter sjukhuset har vi gjort lite ärenden och bara umgåtts, och imorgon väntar vanlig förisdag igen.

Men! Höll på att glömma. Hon tuggade på en bit äpple idag och bet av en bit! Resterna av klubban i fredags. Eller rester och rester, det är inte mycket kvar.. Utomhusfika i solen. Bästa handlingssällskapet! Coolt sällskap på löpturen. Visar intresse för chokladboll och sondmatar sig själv.

Inte lätt att vara lillasyster alla gånger. Man får stå ut med både det ena och det andra..

Neeeej ni fååår iiiinteee!!

Idag har all förskolepersonal haft utbildning så då fick Sophie vara hemma, jättemysigt har vi haft. Hon sover något bättre på nätterna nu när behandlingen startat och det kliar inte lika mycket på henne i sömnen vilket gör att hon gärna går upp vid 7, halv 8 istället för att sova till 9 utan problem. Så dagen tillsammans blir längre och inte lika hetsig för vi hinner faktiskt göra saker tillsammans, som idag när vi kunde ge oss av hemifrån alla tre (Micke jobbar) vid strax efter 10, gå och handla i lugn och ro, åka tåg, laga lunch, ha lekträff, ta en promenad till, vila och sedan laga middag, bada och göra kväll.

Idag är första dagen sedan magsjukan som hon inte kräkts upp maten så det verkar också ha lugnat ner sig, peppar peppar. Vi har kunnat ge mat lika snabbt som innan magsjukan men inte vågat pressa henne på volymen så hon får fortfarande inte i sig tillräckligt för att växa men tillräckligt för att orka hålla igång. Kanske att vi till helgen kan vara tillbaka på samma volym som innan magsjukan. Tänk att det ska ta nästan två veckor att vara tillbaka ordentligt på banan igen..

Nu på kvällen bytte vi knappen, det var längesen sist, den har successivt gått sönder sista veckan, och vi har dragit oss för att byta den för vi vet att hon tycker det är fruktansvärt obehagligt. Men den lagar sig inte av sig självt utan måste bytas för att matningen ska fungera klockrent och ikväll bestämde vi oss för att göra det.

Det gick snabbt och smidigt, tack och lov att vi gjort det så många gånger förut, det hela var över på max två minuter inklusive förberedelser men under de två minuterna så gallskrek hon och spände ihop sin lilla kropp som en boll så mycket hon bara kunde. Micke bytte knappen och jag höll i armar och ben och hela tiden så skrek Sophie ”Neeeeej, du fåååår iiiinteeee!!!” och var helt uppgiven när det var färdigt. Ärligt talat var det inget jag hörde under själva bytet utan det var när Micke och jag pratade efteråt som han frågade ifall jag hade hört vad hon skrek. Alltså jag hörde ju under bytet vad hon skrek men jag noterade det inte utan det var först i efterhand det kom över mig. Varför blir det så?

Min teori är att det varit så många olika situationer där vi tvingats göra obehagliga men nödvändiga saker, för alternativet att inte göra dem finns inte för det är ett betydligt sämre alternativ, att vi som föräldrar i stundens hetta blivit lite avtrubbade. Om det nu är rätt ord. Det gör ju ont i själen när man tvingas göra saker mot sitt barns vilja men ingen av oss yppar några speciella känslor där och då. Det kommer oftast efteråt.

Som nu, barnen sover sedan länge, och jag ligger i sängen med extremt dåligt samvete för att vi var tvungna att vara skurkar mot henne ikväll. Sophie, om du läser det här när du blir äldre, jag och pappa är otroligt ledsna för de saker du tvingats genomgå hittills och för att vi från tid till annan tvingas göra saker mot din vilja. Förlåt. Vi försöker ha ditt bästa för ögonen hela tiden men ibland har vi varit tvungna att göra saker mot din vilja. Som att byta knapp t ex.

Några positiva saker som hände ikväll var däremot att hon inte kräktes efteråt, det brukar hon alltid göra när hon blir väldigt upprörd, hon lugnade ner sig snabbt och hon kunde få somna snabbt. Hon kunde också förmedla vad hon ville, fastän budskapet inte var vad vi önskade. Hon blir ju större för varje dag som går och att kommunikationen blir bättre är nästan bara en fördel.

Apråpå att somna snabbt så är det precis vad jag håller på att göra så nu passar jag på att önska godnatt till er alla. Jag hoppas att jag någon gång under nästa vecka också kan avslöja flera roliga saker som händer i vår, håll utkik!

Kram!

Röjigt efter playdate..

Hemmabehandlingen

Åh vad bra det gick i lördags hörni!

Sophie var hur medgörlig som helst, skrattade när vi la bedövningssalvan och lindade med plastfolie och var urcool medan vi fixade och trixade. Mamman klantade sig dock och spillde läkemedel innan infusionen så vi var tvungna att öppna en till förpackning och tyvärr så stack jag i utkanten på det bedövade området så det stack till och då blev hon ledsen men i övrigt gick det hur bra som helst!

Håret växer så mycket som det bara kan och nu har hon tjockt kort hår på ovansidan av huvudet och tunt, kort hår på baksidan av huvudet men även det blir längre för varje vecka. Så spännande att se var det här slutar någonstans!

Godmorgon!

Vi är sedan igår tillbaka i rutiner igen och Sophie är tillbaka på förskolan. Hon är frisk men ganska lättkräkt fortfarande, så som det så ofta blir när hon varit sjuk. Jag hoppas verkligen att det ger med sig snart för hennes skull, inte roligt alls för henne att ha det såhär.

Fick en fråga i veckan – hur kan du veta att hon är frisk när hon fortfarande kräks?

Jo för att det är skillnad på kräkningar och kräkningar och hur hon kräks. När hon är magsjuk får hon inte behålla något alls som kommer i magen, inte ens vatten, och är som en liten blöt trasa. Men nu får hon behålla den mesta av maten och allt vatten och det kan gå en hel dag utan att hon kräks. Svårt att förklara, men jag vet iallafall.

Just nu är jag och Felicia på väg till Sickla för att göra några ärenden, åkpåsen måste lagas bland annat och lite annat fix och trix. Sophie är med kompisarna på förskolan och åker stjärtlapp på en snöhög på gården, såg så himla roligt ut! Blev glad ända in i själen idag för en av pedagogerna tog mig åt sidan för att visa nyinköpta förkläden till barnen ”som de kan ha vid maten så att det inte blir spill och kladd på deras kläder och hamnar allergener överallt på avdelningen”. Så, så, så tacksamt! De tänker själva, och jag älskar när det tas egna initiativ och man tänker lite utanför boxen. Fantastiskt.

Har också, till slut, fått tag på en LSS-handläggare på kommunen så nu är den bollen i rull. Jag ska inte klaga, men vill berätta om vårt samtal.

Handläggaren – ”jag behöver ett läkarutlåtande där diagnos framgår och vad det innebär för er. Har ni en resurs på förskolan?”

Jag – ”ja det har vi. Vi har pratat med NN på kommunen angående det tidigare”

Handläggaren- ”jaha men henne känner jag. Då kanske ni inte behöver komma in med ett nytt läkarutlåtande utan det finns säkert ett i resursansökan. Kan du ringa henne och be henne lämna det till mig?”

Jag- ”???”

Hon känner alltså personen i fråga, de jobbar på socialkontoret båda två, vi pratar om ett papper som ska från den ena till den andra. Men jag ska jaga den andra personen och be henne lämna över pappret istället för att LSS-handläggaren ska maila sin kollega och be om det. Inte så smidigt tycker jag. Nog om det, nu har jag pratat även med resurssamordnaren och hon skulle gladeligen lämna över papprena så det är inget problem, men det har tagit några extra dagar i onödan.

Skitsamma, nu är det snart helg och vi ska ladda upp inför första hemmabehandlingen imorgon, så spännande!